Spindizzy, Kolartorp och ett avslutat scorecard

Kolis eller Spindizzy?

 När jag började klättra för snart nio år sedan klev jag runt i Kolartorp med en enorm utskriven, hoptejpad pdf-karta från den fantastiska sajten Bloxc.com. Det närmaste jag kan komma i att beskriva känslan jag upplevde när den ena efter den andra fantastiska väggen nästan magiskt uppenbarade sig runt varje hörn - var när jag var sju år och spelade ett spel på min Commodore 64 som hette Spindizzy.

Spindizzy gick ut på att utforska en mystisk och helt enorm värld. Det var så klart helt omöjligt som många andra spel i den äldre skolan. Tror jag till slut lyckades utforska  tre procent av kartan. Hur fel det än gick hamnade jag dock alltid på någon ny märklig och vacker plats.

Precis som i Kolis.

Under dessa nio år har klättringen blivit något annat än att lustfyllt gå vilse på märkliga platser. Att stå på Örnis och krita på för att hänga upp dragarna på Rakt på sak för tjugonde gången med en molande prestationsångest i magen är precis raka motsatsen.

För nio år sedan ville jag klättra hårdare för att kunna klättra fler leder och problem. Att få tillgång till fler underbara världar. Någonstans på vägen blev det att klättra hårdare bara för att klättra hårdare.

Nu har jag sagt upp mitt scorecard och ska plocka fram kartan över Kolis igen. Målet är att testa hela den orangea cirkeln på en dag.

Det kommer bli mossigt, roligt och förmodligen kommer jag att gå vilse.

Precis som jag gillar det.




 

Påsken är lidande!

Jag gillar lidande. Inom rimlighetens gränser. Att knäcka ryggen är att ta i. Att hänga på ett kors är säkert också vidrigt. Att ligga under en sten i skogen på en liten matta, förbanna sig själv och sakta men säkert slita av sig huden på fingrarna ackompanjerat av sina egna primalskrik är däremot lagom lidande tycker jag.

Dessutom gillar jag att dokumentera mitt lidande. Det känns trist med för snygga filmer där folk kommer upp för lätt. Sådana filmer gör inte jag.

Här kommer en hård påskgodis i form av problemet Män som hatar crimpar på Axsjöblocken utan för Örebro. Känns svinbra att kunna bouldra tyngre igen!

Glad påsk!