Nytt år. Nya tag.

En påse nyårslöften.

Har kommit igång bra på det nya året. Kör nu för fullt med träningsschemat som inte gick att få igång innan jul. Fungerar bra.

Men i övrigt vet jag inte vad jag ska skriva. Jag tänker nästan aldrig på olyckan. Eller också har jag släppt in den i mitt liv, bearbetat den och bär med mig den hela tiden. Egentligen är det kanske samma sak? Den påverkar inte min klättring. Varken fysiskt eller mentalt. Visst är jag jämförelsevis svag, tjock och feg. Men det är som vanligt under vinterhalvåret tycker jag. Har klättrat så länge nu att jag känner igen mina cykler:

Tunn, taggad och stark på våren.
Välmående, lycklig och i zonen på sommaren och hösten.
Fet, svag och mättlycklig på vintern.

Och så om igen. Igen. Och igen. Jag tänker egentligen bara på ryggen när jag hukar mig för att till exempel knyta skorna eller leka med Duplo med min lilla kille. Och det går det inte att skylla dålig prestation på.

Jag känner heller ingen riktig inspiration till att skriva. Vem vill lyssna på en medelålders trött herre som slår kullerbyttor av lycka åt en 7a+ inne på jojo? Vem inspireras av att följa min orättvisa kamp mot en medfödd armsvaghet och hetsätande - där målet att tangera pers på 7b+ hägrar i sommarens horisont?

Jag tror inte jag hade blivit det i alla fall. Men däremot hade det hade varit spännande att läsa om min utepremiär! Cirkeln ska slutas.

Så det ska jag skriva om i alla fall. Och kanske något annat som dyker upp i klätterhuvudet.

Tills dess: ha det så kul på väggarna och bumlingarna där ute och inne. Hoppas vi ses där.