Det finns två sorters människor.
De som tittar utåt och de som tittar inåt. Det är tydligt på till exempel bouldermattan. Någon laddar. Frustar till och tar slutjuggen. Släpper ifrån sig ytterligare ett ljud av lättnad och glädje, räknar till tre och släpper.
Det är nu det kommer. Den blixtsnabba omedvetna, instinktiva blicken över axeln. Såg någon? Såg någon när jag sände? Antingen det, eller det andra alternativet när blicken vänder sig inåt hos sändaren. Hittar bekräftelsen hos sig själv.
Det behöver inte sägas vilket drag som är mest hedervärt. Den starke som söker bekräftelse hos sig själv eller den uppmärksamhetssugne som vänder sig till det övriga klientelet på mattan för att stilla behovet av cred.
Det är samma i skaterampen, snowboardpipen och på jongleringskursen.
Jag tillhör smärtsamt nog den senare gruppen. Har alltid gjort. Det sitter i ryggraden. I samband med olyckan drogs detta till sin spets. Det är lätt att få uppmärksamhet när man varit med om en allvarlig olycka. Och det är lätt att ta emot den om man gillar uppmärksamhet.
Det är lätt att identifiera sig med att vara sjuk. Nu har jag pratat, skrivit och bearbetat. Jag vill inte vara den skadade, trasiga Erik. Jag vill vara den glada, starka och peppade Erik. Jag pratar hellre om nyturer och sänd än om kotfrakturer och morfin.
Så länge folk tittar på mig, alltså.
Jag tror det finns flera sorters människor (i det här avseendet). Och jag tror att det är svårt att säga om människorna själva vet vilken typ av människa de verkligen är. Samt om de, är ärliga när de säger vad de anser sig vara för typ. Så jag konstaterar bara att det mycket riktigt finns de som i högre grad bryr sig om vad andra tycker om deras prestationer, än andra. Samt att du inte verkar ha en förskönad bild av dig själv. Kanske är den t o m överdrivet självkritisk... Kort innan din olycka sa jag lustig nog till en annan klättervän att, nä - jag hoppades verkligen inte att jag skulle hamna i tidningen med anledning av min klättring. Om jag gjorde det skulle det nämligen omöjligen kunna bero på en anmärkningsvärd prestation - och då handlar det förstås snarare om en anmärkningsvärd olycka. Tyvärr blev det lite tidningsrubriker efter vår dag på Tunaberg. Och visst är uppmärksamhet ofta positivt i sig - men jag är helt säker på att även du helst hade nöjt dig med den lilla uppmärksamhet du hade fått av ännu ett litet tick på scorecardet?
SvaraRaderaErik Hagelinsiktsfullt! :)
SvaraRaderaMera Jongleringsreferenser!
SvaraRadera