Förnuft, oförnuft och Den Där Känslan

Lyckan, när känslan visar rätt väg.

Jag låter ofta känslor styra mina val här i livet.

Eller ... nästan bara faktiskt.

Exempel:

När jag kör bil kan rutten som GPS:en visar inte känns bra i magen. Då väljer jag en som känns bra istället och gläds åt hur GPS:en protesterar. Självklart blir det oftast helt fel.

Men inte sällan spännande.

När jag onsightar handlar det ofta om känslan för mig. Vad säger känslan om mjölksyran? Blir den ohanterlig efter nästa bult. Eller kommer jag att hålla? Är det värt att kliva på? Är det en krimp eller jug där uppe? Kommer jag ens nå? Jag konsulterar känslan! Tar snabba beslut baserade på denna.

Ibland har känslan rätt. I bland har den fel. Då flyger jag av.

Nu tänker jag högt, som jag brukar säga när jag lanserar en ogenomtänkt idé (på känsla naturligtvis) på jobbet:

jag tror inte det här sättet att tänka och klättra gynnar mig när jag klättrar på egna lägg. Känslan ska inte styra då. Det är inte impulser eller infall som ska avgöra om en placering håller, om bitarna räcker hela vägen eller om jag ens kommer komma hela vägen till toppen utan att floppa.

När man traddar är det kalkylering, förnuft och förstånd som ska styra. Inte mina paradgrenar direkt. För mig räcker det att kolla knuten på repet, bromsen och partnerns knut samt att bygga bra ankare och fira säkert. Sedan vill jag omfamnas av stunden som uppstår när fötterna lämnar backen och intrycken får skarpare konturer. Lita på känslan. Inte tänka. Bara göra.

Jag vet att klättring är en risksport. En sport där kalkylering och förstånd måste finnas med i ryggsäcken vid varje tur till klippan eller gymmet. Och det är just det som är så spännande med klättring: det kräver både förnuft och en smula oförnuft på samma gång. Proportionerna mellan dessa komponenter styr vad du är lämpad för för klättring, tror jag.

Om jag applicerar mina spontana byten av rutt i bilen på detta, tror jag mig inte ha allt för svårt att se vad just jag lämpar mig bäst för ...