 |
| Sekunden innan skimret försvinner... |
Det var en fråga om ...
... ja, vad var det egentligen en fråga om.
Kanske känslan av att vara så otroligt fokuserad och levande.
Kanske att vara i nuet på riktigt.
Kanske en krispigare nyans av att vara medvetenhet. Alla sinnen uppvridna till de oåtkomliga två snäppen över max.
Kanske samma odefinierbara känsla som diffust framträder i filmer som Birdmen och filmen om McConkey.
Känslan alla med något vått i blicken försöker klä i ord strax innan helikoptern med reklam för energidryck flyger ur bild, den sorgliga musiken tonas in och snyftande vänner och respektive minns till bilder av nedgående solar och vajande fält.
Kanske - men bara kanske - är det helt enkelt hur vissa människors signalsystem svarar på adrenalin och dess kemiska för- och efterspel som spelar oss ett spratt. En kemisk kedjereaktion som sedan kläs i allt finare ord i allt dyrare filmer av allt mer exponerade atleter.
Mentalt tror jag inte jag någonsin kommer tillbaka. Jag ska aldrig säga aldrig, men det känns som om jag blivit av med oskulden på något sätt. Glittret och känslan av att vara odödlig är borta. Helt borta. Jag känner mig ytterst dödlig nu. Allvarlig, respektfull och ödmjuk.
Vill verkligen inte känna mig begränsad på något sätt. Vill komma tillbaka till där jag var. Men mentalt är det antagligen inte möjligt, och jag är heller inte särskilt intresserad.
Nu har resan börjat igen. Jag känner mig peppad som satan. Men jag vet inte riktigt vart jag ska. Kanske tillbaka till dit där jag var för tre månader sedan, fysiskt.
Och sedan vidare.
På bilden ser det ju ut som att jag borde ha kunnat fånga dig - om jag bara vetat vad som skulle hända. Fast... det hade ju krävt att jag struntat i att hålla i repet.
SvaraRaderaOch troligen hade det inneburit att vi hade fått sällskap av varandra på sjukhuset, och då med lindrigare eller allvarligare skador... Bilden ger nog intryck av att du är lägre än vad du var misstänker jag.
Perspektivet är ju rätt skumt. Jag ser dessutom ut att var cirka en meter hög och du minst två Anders. Och det är ju inte riktigt sanningen.
SvaraRaderaNå inte är det helt missvisande :-), men de det slog mig också att just det faktiskt är en bidragande orsak till att det ser ut som en klockren lösning att bara ta emot dig i famnen när du kommer singlandes. Där och då, kändes det aldrig som ett primärt alternativ. Jag har senare flera gånger tänkt att jag borde kanske ha tagit emot dig på nåt sätt. Men jag brukar komma fram till att det enda vettiga var att tro att repet skulle göra jobbet, och det verkligt korkade hade varit att släppa det. Vid tillfället var det dock ingen lång analys som hanns med, utan jag höll i repet bara som man redan innan har tänkt ut som prio ett. Det blir onekligen ett viss ältande efter sånt här.
SvaraRaderaJo, visst blir det lite ältande. Själv skriver jag ju en hel blogg om en halv sekund. :)
SvaraRadera