Spindizzy, Kolartorp och ett avslutat scorecard

Kolis eller Spindizzy?

 När jag började klättra för snart nio år sedan klev jag runt i Kolartorp med en enorm utskriven, hoptejpad pdf-karta från den fantastiska sajten Bloxc.com. Det närmaste jag kan komma i att beskriva känslan jag upplevde när den ena efter den andra fantastiska väggen nästan magiskt uppenbarade sig runt varje hörn - var när jag var sju år och spelade ett spel på min Commodore 64 som hette Spindizzy.

Spindizzy gick ut på att utforska en mystisk och helt enorm värld. Det var så klart helt omöjligt som många andra spel i den äldre skolan. Tror jag till slut lyckades utforska  tre procent av kartan. Hur fel det än gick hamnade jag dock alltid på någon ny märklig och vacker plats.

Precis som i Kolis.

Under dessa nio år har klättringen blivit något annat än att lustfyllt gå vilse på märkliga platser. Att stå på Örnis och krita på för att hänga upp dragarna på Rakt på sak för tjugonde gången med en molande prestationsångest i magen är precis raka motsatsen.

För nio år sedan ville jag klättra hårdare för att kunna klättra fler leder och problem. Att få tillgång till fler underbara världar. Någonstans på vägen blev det att klättra hårdare bara för att klättra hårdare.

Nu har jag sagt upp mitt scorecard och ska plocka fram kartan över Kolis igen. Målet är att testa hela den orangea cirkeln på en dag.

Det kommer bli mossigt, roligt och förmodligen kommer jag att gå vilse.

Precis som jag gillar det.




 

Påsken är lidande!

Jag gillar lidande. Inom rimlighetens gränser. Att knäcka ryggen är att ta i. Att hänga på ett kors är säkert också vidrigt. Att ligga under en sten i skogen på en liten matta, förbanna sig själv och sakta men säkert slita av sig huden på fingrarna ackompanjerat av sina egna primalskrik är däremot lagom lidande tycker jag.

Dessutom gillar jag att dokumentera mitt lidande. Det känns trist med för snygga filmer där folk kommer upp för lätt. Sådana filmer gör inte jag.

Här kommer en hård påskgodis i form av problemet Män som hatar crimpar på Axsjöblocken utan för Örebro. Känns svinbra att kunna bouldra tyngre igen!

Glad påsk!

I den skarpa änden

Familjen på väg till Häggsta.

Det blev inte som jag trodde.

Jag såg framför mig hur jag knäppte på kameran, darrande knöt in mig och sedan förevigade ett skakigt första ledpress efter kratringen. Skräck och eufori. Pukor och trumpeter.

Så blev det inte.

Vi åkte till Häggsta med barnen en solstrålande dag med väskorna fulla av grillkorv och kaffe. Vi grillade och fikande. Sedan skulle jag hänga topprep till ungarna. Plötsligt var jag inknuten i den skarpa änden. Och sedan klättrade jag. Glömde be någon fota eller filma. Tänkte knappt på att jag ledde. Leden blev Rännan på nya väggen i Häggsta. En välbultad trea som min sons kusin sedan gjorde utan häng i snowjoggers.

En underbar dag. Strålande sol. Semesterklättring, glada barn och god korv!

Någon dag senare ledde jag en mer rejäl sak. För forna klätterfantaster på Ekoberget. En styv femma. kanske till och med en lätt sexa. Alla som varit på Eko vet hur det är där. Lite halt. Lite exponerat. Ibland lite läskigt.  Jag fick det vanliga vårpirret i magen och ett lätt svindlande obehag när jag knöt om i ankaret. Men inte så mycket mer än vanligt. 

I och för sig ska jag villigt erkänna att jag skrek rakt ut av skräck när jag trillade av Anomalocaris på topprep. Inte bara en gång, utan varje gång jag floppade. Men det kan ha varit vårpsyket som spökade. Den bjuder jag på.

Men är det något jag känner som antagligen är en ren produkt av olyckan är det att jag är rädd att något ska hända med utrustningen. Jag känner på repet. Pillar på bromsen och fundera på hur folk lägger sina lägg och hur de knyter om. När jag skrek på topprepsfallen skrek jag för att jag på fullaste allvar trodde repet skulle gå av. Varje gång. Jag är rädd att något som jag inte kan kontrollera ska hända. För min egen del, men mest för andras. Och jag är rädd för vad som ska hända om det händer. Jag är så sjukt mätt på incidenter och olyckor nu känner jag.

Händer det något igen är det slut. Jag tror inte jag orkar mer av den varan.

Häromdagen fick jag ett mess mitt i natten. "Din led på Gåseborg är livsfarligt bultad. Bultarna håller på att tränga ut ur berget." står det på Sverigeföraren, löd messet. Jag fick en klump i magen och greps av en fasansfull ångest.

Fan! Det händer igen. Jag ska bli inblandad i något skit igen, tänkte jag. Nu är det färdigklättrat! Kunde inte sova på hela natten och åkte ut på morgonen och tittade så fort jag vaknat. Inga konstigheter så klart. Hängarna hade förmodligen varit lösa, som det kan bli på färska bultar. Någon som inte kunde så mycket om bultning hade postat. Och någon hade varit före mig med 17-nyckeln och dragit åt, dessutom.

Men ångesten över att något hade hänt igen! Inte skön. Och ångesten över att något ska hända igen. Den har nog kommit för att stanna. Det får jag leva med. Men jag lever i alla fall.

   

Äntligen sten!

Efter en high five med ålstensblocket...

Idag åkte jag, Viktor och Johan till Ålsten. Dom kom upp på allt. Jag kom inte upp på något. Men jag fick känna granit under fingertopparna igen.

Fingertopparna fick också känna.

Det kändes som klätterpremiärer på vårkanten brukar kännas: lite tjockhet, lite svaghet och lite småfeghet. Och väldigt dåligt skinn såklart. Ingen speciell ångest över att få lite (verkligen lite!) uteluft under fötterna. Inga läskiga flashbacks. Ingen panisk rädsla.

Skönt. Men formen skvallrar om att det är långt kvar. Jävligt långt.

Tillbaka till gymmet.  I väntan på reppremiären, det verkligt stora testet.

Titta!

Det finns två sorters människor.

De som tittar utåt och de som tittar inåt.  Det är tydligt på till exempel bouldermattan. Någon laddar. Frustar till och tar slutjuggen. Släpper ifrån sig ytterligare ett ljud av lättnad och glädje, räknar till tre och släpper.

Det är nu det kommer. Den blixtsnabba omedvetna, instinktiva blicken över axeln. Såg någon? Såg någon när jag sände? Antingen det, eller det andra alternativet när blicken vänder sig inåt hos sändaren. Hittar bekräftelsen hos sig själv.

Det behöver inte sägas vilket drag som är mest hedervärt. Den starke som söker bekräftelse hos sig själv eller den uppmärksamhetssugne som vänder sig till det övriga klientelet på mattan för att stilla behovet av cred.

Det är samma i skaterampen, snowboardpipen och på jongleringskursen.

Jag tillhör smärtsamt nog den senare gruppen. Har alltid gjort. Det sitter i ryggraden. I samband med olyckan drogs detta till sin spets. Det är lätt att få uppmärksamhet när man varit med om en allvarlig olycka. Och det är lätt att ta emot den om man gillar uppmärksamhet.

Det är lätt att identifiera sig med att vara sjuk. Nu har jag pratat, skrivit och bearbetat. Jag vill inte vara den skadade, trasiga Erik. Jag vill vara den glada, starka och peppade Erik. Jag pratar hellre om nyturer och sänd än om kotfrakturer och morfin.

Så länge folk tittar på mig, alltså.
 

Nytt år. Nya tag.

En påse nyårslöften.

Har kommit igång bra på det nya året. Kör nu för fullt med träningsschemat som inte gick att få igång innan jul. Fungerar bra.

Men i övrigt vet jag inte vad jag ska skriva. Jag tänker nästan aldrig på olyckan. Eller också har jag släppt in den i mitt liv, bearbetat den och bär med mig den hela tiden. Egentligen är det kanske samma sak? Den påverkar inte min klättring. Varken fysiskt eller mentalt. Visst är jag jämförelsevis svag, tjock och feg. Men det är som vanligt under vinterhalvåret tycker jag. Har klättrat så länge nu att jag känner igen mina cykler:

Tunn, taggad och stark på våren.
Välmående, lycklig och i zonen på sommaren och hösten.
Fet, svag och mättlycklig på vintern.

Och så om igen. Igen. Och igen. Jag tänker egentligen bara på ryggen när jag hukar mig för att till exempel knyta skorna eller leka med Duplo med min lilla kille. Och det går det inte att skylla dålig prestation på.

Jag känner heller ingen riktig inspiration till att skriva. Vem vill lyssna på en medelålders trött herre som slår kullerbyttor av lycka åt en 7a+ inne på jojo? Vem inspireras av att följa min orättvisa kamp mot en medfödd armsvaghet och hetsätande - där målet att tangera pers på 7b+ hägrar i sommarens horisont?

Jag tror inte jag hade blivit det i alla fall. Men däremot hade det hade varit spännande att läsa om min utepremiär! Cirkeln ska slutas.

Så det ska jag skriva om i alla fall. Och kanske något annat som dyker upp i klätterhuvudet.

Tills dess: ha det så kul på väggarna och bumlingarna där ute och inne. Hoppas vi ses där.

Träningsdagb ... ähfanockså.

Blandade känslor inför Transgressionträningen

Här skulle du egentligen fått en inspirerande post om mitt träningsupplägg. Istället får du en gnällpost från en trött, halvfet gubbe som känner sig svag som fan.

Vilket kanske kan vara underhållande på sitt sätt.

Tänkte snäppa upp träningen ett hack till nu. Eget företagande med mycket jobb, barn, mörker och mat kom mellan. Veckoprogrammet skulle se ut så här från och med förra veckan:

* Två pass Transgression fingerstyrka i en tre månader lång cykel
* Två pump-pass á 2 minuters klättring på två grader under min onsightgrad följt av en minuts vila x 10. Dryga halvtimmen pump alltså.
* Två milpass löpning
* En ätardag

Detta fick mig i form som ett svin till Kalymnos i somras. Under premiärveckan blev det istället:

* Ett milpass
* Ett klätterpass där jag inte ens kom halvvägs upp på 7a+ från förra veckan
* Fem ordentliga ätardagar vilka gav plussiffror på vågen
En kväll satt jag och jobbade med deadlines för olika manus till två på natten medan jag lyckades pilla i mig sex stycken rejäla sjuelva-bullar. Måste fan ha kalorier när jag jobbar sent.

Tänker på Adam Ondra som nämner att det är klurigt att få ihop studier och prestation i någon film nyligen. Testa gärna att ha barn och familj, ett åtta-till-fem-jobb och kanske till och med flytta hemifrån och prestera. Också lite av en utmaning.

Nya tag denna vecka!