Titta!

Det finns två sorters människor.

De som tittar utåt och de som tittar inåt.  Det är tydligt på till exempel bouldermattan. Någon laddar. Frustar till och tar slutjuggen. Släpper ifrån sig ytterligare ett ljud av lättnad och glädje, räknar till tre och släpper.

Det är nu det kommer. Den blixtsnabba omedvetna, instinktiva blicken över axeln. Såg någon? Såg någon när jag sände? Antingen det, eller det andra alternativet när blicken vänder sig inåt hos sändaren. Hittar bekräftelsen hos sig själv.

Det behöver inte sägas vilket drag som är mest hedervärt. Den starke som söker bekräftelse hos sig själv eller den uppmärksamhetssugne som vänder sig till det övriga klientelet på mattan för att stilla behovet av cred.

Det är samma i skaterampen, snowboardpipen och på jongleringskursen.

Jag tillhör smärtsamt nog den senare gruppen. Har alltid gjort. Det sitter i ryggraden. I samband med olyckan drogs detta till sin spets. Det är lätt att få uppmärksamhet när man varit med om en allvarlig olycka. Och det är lätt att ta emot den om man gillar uppmärksamhet.

Det är lätt att identifiera sig med att vara sjuk. Nu har jag pratat, skrivit och bearbetat. Jag vill inte vara den skadade, trasiga Erik. Jag vill vara den glada, starka och peppade Erik. Jag pratar hellre om nyturer och sänd än om kotfrakturer och morfin.

Så länge folk tittar på mig, alltså.
 

Nytt år. Nya tag.

En påse nyårslöften.

Har kommit igång bra på det nya året. Kör nu för fullt med träningsschemat som inte gick att få igång innan jul. Fungerar bra.

Men i övrigt vet jag inte vad jag ska skriva. Jag tänker nästan aldrig på olyckan. Eller också har jag släppt in den i mitt liv, bearbetat den och bär med mig den hela tiden. Egentligen är det kanske samma sak? Den påverkar inte min klättring. Varken fysiskt eller mentalt. Visst är jag jämförelsevis svag, tjock och feg. Men det är som vanligt under vinterhalvåret tycker jag. Har klättrat så länge nu att jag känner igen mina cykler:

Tunn, taggad och stark på våren.
Välmående, lycklig och i zonen på sommaren och hösten.
Fet, svag och mättlycklig på vintern.

Och så om igen. Igen. Och igen. Jag tänker egentligen bara på ryggen när jag hukar mig för att till exempel knyta skorna eller leka med Duplo med min lilla kille. Och det går det inte att skylla dålig prestation på.

Jag känner heller ingen riktig inspiration till att skriva. Vem vill lyssna på en medelålders trött herre som slår kullerbyttor av lycka åt en 7a+ inne på jojo? Vem inspireras av att följa min orättvisa kamp mot en medfödd armsvaghet och hetsätande - där målet att tangera pers på 7b+ hägrar i sommarens horisont?

Jag tror inte jag hade blivit det i alla fall. Men däremot hade det hade varit spännande att läsa om min utepremiär! Cirkeln ska slutas.

Så det ska jag skriva om i alla fall. Och kanske något annat som dyker upp i klätterhuvudet.

Tills dess: ha det så kul på väggarna och bumlingarna där ute och inne. Hoppas vi ses där.

Träningsdagb ... ähfanockså.

Blandade känslor inför Transgressionträningen

Här skulle du egentligen fått en inspirerande post om mitt träningsupplägg. Istället får du en gnällpost från en trött, halvfet gubbe som känner sig svag som fan.

Vilket kanske kan vara underhållande på sitt sätt.

Tänkte snäppa upp träningen ett hack till nu. Eget företagande med mycket jobb, barn, mörker och mat kom mellan. Veckoprogrammet skulle se ut så här från och med förra veckan:

* Två pass Transgression fingerstyrka i en tre månader lång cykel
* Två pump-pass á 2 minuters klättring på två grader under min onsightgrad följt av en minuts vila x 10. Dryga halvtimmen pump alltså.
* Två milpass löpning
* En ätardag

Detta fick mig i form som ett svin till Kalymnos i somras. Under premiärveckan blev det istället:

* Ett milpass
* Ett klätterpass där jag inte ens kom halvvägs upp på 7a+ från förra veckan
* Fem ordentliga ätardagar vilka gav plussiffror på vågen
En kväll satt jag och jobbade med deadlines för olika manus till två på natten medan jag lyckades pilla i mig sex stycken rejäla sjuelva-bullar. Måste fan ha kalorier när jag jobbar sent.

Tänker på Adam Ondra som nämner att det är klurigt att få ihop studier och prestation i någon film nyligen. Testa gärna att ha barn och familj, ett åtta-till-fem-jobb och kanske till och med flytta hemifrån och prestera. Också lite av en utmaning.

Nya tag denna vecka!

7a+

Tangerat jojopers! Jojotackar ja!

Tre små tecken som betyder så mycket.

De är i all sin enkelhet ett kvitto på att det går. På att träningen går framåt. På att jag blir starkare. På att jag är på väg tillbaka och kan ticka hårt igen.

Allt det. Och på att jag är en gradknarkare så klart.

Förnuft, oförnuft och Den Där Känslan

Lyckan, när känslan visar rätt väg.

Jag låter ofta känslor styra mina val här i livet.

Eller ... nästan bara faktiskt.

Exempel:

När jag kör bil kan rutten som GPS:en visar inte känns bra i magen. Då väljer jag en som känns bra istället och gläds åt hur GPS:en protesterar. Självklart blir det oftast helt fel.

Men inte sällan spännande.

När jag onsightar handlar det ofta om känslan för mig. Vad säger känslan om mjölksyran? Blir den ohanterlig efter nästa bult. Eller kommer jag att hålla? Är det värt att kliva på? Är det en krimp eller jug där uppe? Kommer jag ens nå? Jag konsulterar känslan! Tar snabba beslut baserade på denna.

Ibland har känslan rätt. I bland har den fel. Då flyger jag av.

Nu tänker jag högt, som jag brukar säga när jag lanserar en ogenomtänkt idé (på känsla naturligtvis) på jobbet:

jag tror inte det här sättet att tänka och klättra gynnar mig när jag klättrar på egna lägg. Känslan ska inte styra då. Det är inte impulser eller infall som ska avgöra om en placering håller, om bitarna räcker hela vägen eller om jag ens kommer komma hela vägen till toppen utan att floppa.

När man traddar är det kalkylering, förnuft och förstånd som ska styra. Inte mina paradgrenar direkt. För mig räcker det att kolla knuten på repet, bromsen och partnerns knut samt att bygga bra ankare och fira säkert. Sedan vill jag omfamnas av stunden som uppstår när fötterna lämnar backen och intrycken får skarpare konturer. Lita på känslan. Inte tänka. Bara göra.

Jag vet att klättring är en risksport. En sport där kalkylering och förstånd måste finnas med i ryggsäcken vid varje tur till klippan eller gymmet. Och det är just det som är så spännande med klättring: det kräver både förnuft och en smula oförnuft på samma gång. Proportionerna mellan dessa komponenter styr vad du är lämpad för för klättring, tror jag.

Om jag applicerar mina spontana byten av rutt i bilen på detta, tror jag mig inte ha allt för svårt att se vad just jag lämpar mig bäst för ...

Skimmer

Sekunden innan skimret försvinner...

Det har alltid funnits ett extra vackert skimmer av liv, äventyr och lust från just tradklättring för mig. Det var aldrig någonsin en fråga om grader. I alla fall inte i första rummet.

Det var en fråga om ...

... ja, vad var det egentligen en fråga om.

Kanske känslan av att vara så otroligt fokuserad och levande.
Kanske att vara i nuet på riktigt.
Kanske en krispigare nyans av att vara medvetenhet. Alla sinnen uppvridna till de oåtkomliga två snäppen över max.

Kanske samma odefinierbara känsla som diffust framträder i filmer som Birdmen och filmen om McConkey.
Känslan alla med något vått i blicken försöker klä i ord strax innan helikoptern med reklam för energidryck flyger ur bild, den sorgliga musiken tonas in och snyftande vänner och respektive minns till bilder av nedgående solar och vajande fält.   

Kanske - men bara kanske - är det helt enkelt hur vissa människors signalsystem svarar på adrenalin och dess kemiska för- och efterspel som spelar oss ett spratt. En kemisk kedjereaktion som sedan kläs i allt finare ord i allt dyrare filmer av allt mer exponerade atleter.

Mentalt tror jag inte jag någonsin kommer tillbaka. Jag ska aldrig säga aldrig, men det känns som om jag blivit av med oskulden på något sätt. Glittret och känslan av att vara odödlig är borta. Helt borta. Jag känner mig ytterst dödlig nu. Allvarlig, respektfull och ödmjuk.

Vill verkligen inte känna mig begränsad på något sätt. Vill komma tillbaka till där jag var. Men mentalt är det antagligen inte möjligt, och jag är heller inte särskilt intresserad.

Nu har resan börjat igen. Jag känner mig peppad som satan. Men jag vet inte riktigt vart jag ska. Kanske tillbaka till dit där jag var för tre månader sedan, fysiskt.

Och sedan vidare.

Dessa grader

Jakten har börjat.

Jag älskar att klättra. Och jag älskar att jaga grader. Träningsvärken efter träningshelgen på landet gav en sådan horribel träningsvärk att jag inte kunnat göra något förrän idag. Hade så ont i latsen att jag inte ens kunde föra upp händerna över huvudet.

Ikväll gjorde jag en 6c på jojon. 10 x 3 chins. Framsteg. En grad för varje besök. Den bekanta känslan av belöningen som pirrar i synapserna.

Signalsubstanser.

Kemi.

Eller ren jävla lycka, som det också stavas.

Har så svårt att inte jaga dessa siffror. De ger mig en sådan njutning. Det är inte så att jag inte gillar skogen, gemenskapen och upplevelserna. Tvärt om. Jag älskar det. Men kombinationen! Att få slita för något. Köra slut sig. Målen. Resan. Och triumfen. Till slut kommer den alltid. Ju längre du väntat desto bättre. Med en riktigt fin utsikt. Solnedgång och vänner. Kanske en kall pilsner.

Det är dynamit.

Men skulle jag tvunget välja? Bara slita inne hur hårt som helst, eller klättra ute men aldrig hårdare än 5a. 

Jag tycker inte valet är självklart. Tycker du?