Den flexibla människan

Vardagens outfit

Det är märkligt.

Ena dagen springer jag tre mil i veckan. Nästa kan jag knappt röra mig. Ena dagen gör jag laps på en boulder jag knappt kom upp på förut. Nästa kan jag inte ens hämta en tröja från högsta hyllan i garderoben. Från toppform till nollform.

Ändå vänjer jag mig. Tar det som normalt.

Jag undrar ibland hur töjbar människan är. Hur mycket vi kan vänja oss vid. Att inte röra sig under en begränsad tid verkar kunna gå bra. Har inte ens saknat klättringen. En vän till mig har förlorat sin syster, sin man och sina föräldrar. På min farfars begravning sa hon: man vänjer sig med allt. Ta det från ett proffs. Ord som bet sig fast.

Jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna. Dels för att jag blivit pappa igen, men också för att jag inte känner att jag har lika mycket att säga. Jag trillade. Jag överlevde. Jag vänjer mig. Det har blivit vardag att hasa upp ur sängen. Att trä på sig korsetten. Att inte träna. Att göra annat.

Kan till och med känna en lättnad över att kunna svulla en helg utan att känna hur projekten förflyttar sig längre bort med varje tugga grillchips. En lättnad över att inte behöva kolla YR och hoppas på stick när klätterdagarna ska pressas in i schemat. Ett lugn över att leka i sandlådan utan att ett fin dag på klippan går förlorad. Avkoppling över att inte ticka av de åtta passen per vecka.

Flexibilitet. Flexibilitet och lugn.