Solig höstdag. Några få kvadratmillimeter stealthgummi under en klättersko som förlorar friktionen mot graniten. En millisekund.
Lägg till ett par hundradelar av oplanerad förflyttning av energi mellan kött, metall och sten. Sedan fritt fall. Addera någon sekund till.
Trehundrasextiofem dagar plus av konsekvenser.
En märklig ekvation.
Framtiden, enligt doktor Gerdheim:
Den trasiga kotan är fortfarande trasig. Mjuk, platt och sprucken. Nu läker den och kommer bli mindre än de andra kotorna. Mindre, men hårdare. Och hel. Ser så bra ut som den kan göra. Det ena tar ut den andra förstod jag den som. Liten, men naggande hård.
Närmaste månaden får jag gå, cykla och röra mig. Träna lite försiktigt. Dock inte rygg eller mage.
Den 17 oktober får jag krypa ur korsetten. Sedan kan jag börja träna med vikt igen.
I september nästa år bör jag inte längre känna av smärta i ländryggen. Under kommande år - eller kanske längre - kommer jag kunna bli tröttare i ryggen fortare än vanligt. "Sånt här tar tid vettu", som Gerdheim säger.
Men jag hoppas på vårsticket. Till dess: ses på Verket om 44 dagar.
Ja... va fasen. De närmaste 365 dagarna ser ju alltid ut på nåt sätt. Och nästan aldrig så som man tror. Och absolut inte precis som man helst skulle önska. Troligen har Gerdheim dessutom fel på några dagar och detaljer hit eller dit. Oftast väger doktorer sina ord för att inte lova för mycket - och för att inte i onödan göra nån deppig. Dvs de är inte överoptimistiska i onödan, men kanske inte beskriver allting på ett onödigt tråkigt sätt. 17 oktober är en bit fram, men under tiden har ju du distraktioner av rang att vänta, så kanske går tiden snabbt, och kanske är det så att det inte är din rygg som kommer att vara ditt största hinder för träning de närmaste två åren! Men jag är förstås säker på att du kommer att träna så att du gott och väl överträffar läkarens rehabintstruktioner. Själv måste jag ta mig i kragen - har ju också blivit lite hudlös mm. sen replagskamraten fick förhinder.
SvaraRadera