Hej, jag heter Erik. Jag är träningsnarkoman.

Åtta pass i veckan: check!

När jag började klättra för åtta år sedan var jag en lönnfet, armsvag grafisk formstudent och smygalkis. Min lillebror som då var dörrvakt tog med mig till lokala källargymmet i någon form av uppstyrningsförsök. Han suckade åt mina sorgliga försök att göra en (!) pull up. Dessa försök resulterade i exakt noll antal chins och en sträckning i ryggen.

När jag lite senare av en slump började klättra tog det ett halvår för mig att klättra 6a-leder inomhus. Nästan alla jag lärt klättra gör samma leder första gången de klättrar.

Kort sagt, jag var skit.

I alla fall rent fysiskt. Och ganska mycket rent psykiskt också, om jag ska vara ärlig. Inget klätterämne direkt.

Jag har alltid behövt röra mig och utmana mig för att må bra i huvudet. Och i kroppen. Jag har extremt mycket energi och har genom året klättrat i träd, golfat, skateat, spelat bandy, hockey och fotboll. Jag har målat graffiti och letat underjordiska tunnlar som urban upptäckare. Jag har cyklat både downhill och BMX. Uppför och utförs. Snowboard och skidor.

På väg in i vuxenlivet föll detta i glömska. Jag blev mer intresserad av annat. Kroppen och psyket fick stå för kostnaden.

När jag upptäckte klättringen var jag fast direkt.

Verkligen fast.

Jag har sportklättrat i Rumänien, Laos och Malaysia. Bouldrat i Sydafrika och Thailand. Traddat mig genom Sverige från Bohuslän till Örebro. Satt upp nyturer och borstat mossa. Gått med orienteringskartor i kärr och täta buskage för att leta bumlingar och väggar. Jag har bulkat och svultit och drömt om klättring varje natt, och tänkt på klättring varje dag. Men under de åtta åren har jag aldrig haft mer än en veckas uppehåll från stenarna.  


Förrän nu.

Det känns helt vidrigt att låta kroppen bli mjuk och tung. Magen plufsig och armarna slappa. Men jag kan inte. Kan knappt gå ordentligt. Kan inte lyfta något tillräckligt tungt. Kan inte ta i. Kan inte bygga eller bränna.

Kan inte.

Intalar mig själv att vilan är bra för kroppen. Och psyket. Läste i en bok att kroppen på något magiskt sätt sorterar ut ens bibliotek av klätterrörelser i huvudet som bäst under några månaders uppehåll och att man faktiskt kan få bättre teknik på så vis.

Jag är skeptisk. Mitt bästa tips för färska klättrare är att klättra mycket för att bli bra på att klättra. Allt annat kan komma sedan. Att jag däremot rent fysiskt borde unna mig några veckors vila efter åtta år av klättring är inte lika svårt för mig att tro på.

Det känns till och med nästan okej.