Strax tillbaka

Trägressionträning

En månad sedan olyckan. En månad till korsett av.

Jag har så länge jag kan minnas visualiserat min framtid mycket noga. Blir det inte som jag tänkt mig blir jag alltid frustrerad. Känner igen beteendet hos min snart treåriga son. Själv har jag blivit så pass bra på att hantera frustrationen att jag inte längre behöver bita någon i ansiktet - som min son - men ibland är det inte långt ifrån.

Nu har jag börjat visualisera min återkomst till träningen. Med stor försiktighet. Två saker känner jag en osäkerhet kring. Kommer jag att ha psyket? Tänk om jag inte ens vågar leda? Jag har varit med om en allvarlig incident tidigare. Då kom ingen till skada. Men psyket blev lidande i över ett år efter händelsen. Hur det blir nu är svårt att veta.

Det andra är fysiskt.

Kommer jag att kunna komma tillbaka? Min läkare säger att jag kommer bli återställd. Frågan är bara återställd till vad? Jag vill inte bli återställd till att kunna gå på ett spinningpass eller nån häftig crossfitcirkel på Sats en dag i veckan. Jag vill ju chinna med fyrtio kilos motvikt. Jag vill köra halvtimmes pumpsessions i tunneln på Verket tills huden rullar av händerna. Jag vill skrikande bryta ner mig och bygga upp mig för att sedan möta våren med ett boulderpers. Precis som vanligt.

Jag vill återställas till ett monster. Jag tror inte min läkare förstår riktigt vad det innebär.

Därför försöker jag skruva ner förväntningarna. Orkar inte bli besviken på mig själv. Tänker att jag även om inte ryggen pallar så kan jag i alla fall kunna köra ett gäng riktigt hårda Transgressioncykler under vintern ....

... och bli en starkare bouldrare än jag någonsin varit, i alla fall.
...och få ett sjukt jävla nyp, i alla fall.
...och äntligen sätta The Great Orme i Orhem, i alla fall.

Och, så är jag där igen.
Som vanligt.