Innehållet var minst sagt ... annorlunda.
Det var alla tomma sprutor, emballage och annat som hamnat i hans väska i villervallan efter kraschen. Får lite obehagskänslor när det dukas upp så här måste jag säga. Ser ut att ha varit en rejäl holmgång. I alla fall tillräckligt rejäl för att jag skulle bli så pass stenad att jag inte kommer ihåg ens vart hälften av alla kanyler och bandage hamnade.
150 kronor kostade kalaset. Men då ingick plingplongtaxi till lasarettet. Fan vilket underbart land vi lever i. Och fan vad jag älskar att betala skatt.
I övrig börjar jag tröttna på att ha ont. Tanden - eller hålet efter tanden nu mer - gör ont. Armbågen gör ont. Foten. Och ryggen gör ont. Inte mycket. Bara på ett tröttsamt och utdraget sätt.
Tänker fortfarande på vad denna enda lilla jäkla sekund gjorde med mig. Eller snarare vad jag lyckades göra med mig själv under denna sekund. Blir irriterad över det ibland. Mer än jag känner mig tacksam. Det är såklart förskräckligt. Jag borde tänka på vilken tur jag haft. Men det gör jag inte så ofta.
Jag tänker lika lite på allt annat jävligt som kan drabba en som jag tänker på vad som kunde ha hänt den där dagen. Jag kunde ha dött. Ja, men jag kunde ha dött på bilresan ner också.
Kanske är det något sorts mentalt skydd.
Allt sådant måste rivas ner. Det vet jag. Jag har rivit i mitt inre förut. Det är värre än att bryta ryggen. Men det går i alla fall över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar