Tillbaka!

Hade smygpremiär för min sprillans nya rygg i helgen. Ett spontant chins-set blev först ut. Utan uppvärmning. På en blöt gungställning i Skarpnäck. Med en missnöjd son som ropade kom ner! på marken nedanför. Så många som möjligt var målet.

Inte i närheten av mina trettio reps innan olyckan. Men nästan häften i alla fall. Träningsvärken? Helt jävla bananer!

Men idag var det premiär på riktigt!

Pirrigt på vägen dit. Faktiskt. Fnissigt, liksom. Märkliga känslor att plocka fram grejerna ur förrådet hemma. Kritresterna från min sele vet jag ju till exempel var de kommer ifrån. Från Stålfinger. Från olyckan. Från det som inte kunde hända, men som hände. Men trots denna pust av olycka kände jag inget obehag. Att autobeleja på klättercentret är så långt bort från intensiv trad man kan komma.

Robin förevigade och bjöd på kaffe.

Känslan jag bar med mig hem ikväll genom den dystert dyngsura höstnatten var hur ofattbart svag man hinner bli på två månader. Jag mini-projektade två 6b+. Kom inte upp. JAG KOM INTE UPP!!! 6B+!!! Pumpade sönder totalt och hade inte en chans att återhämta mig. Ryggen kändes lite. Men mest var det nog känslan av att vara rädd för att den skulle kännas som kändes.

Lite obehag att pusha på. Att gå ur komfortzonen. Hur mycket komfortzon det nu finns på autobelej. (inte mycket) Lite extra nojfippel med selen och karbinerna. Men lugnt.

Men mest: irritation över svagheten! Och nu, några timmar senare: endorfinernas härliga händer som varsamt smeker synapserna. 

Alla stora ord om att finklättra soliga höstdagar är som bortblåsta nu. Jag vill bli smal. Jag vill bli hård. Jag vill bli stark. Jag vill klättra.