Extraliv

Jag har bränt mitt extraliv.

Så känns det.

Det är en av de starkaste känslorna som går att plocka ut ur den annars ganska svårdefinierade och subtila känsla obehag som har dykt upp när jag klättrat. Efter olyckan alltså.

Hade jag själv tyckt att jag slarvat när jag klättrade vid fallet hade det varit annorlunda. Men det tyckte jag inte. Jag var bombsäker. Gick på högt, högt över kammen utan att veta att den satt så dåligt att den lika gärna kunde legat kvar i klätterväskan. Men slarvade gjorde jag. Omedvetet.

Mår illa när jag tänker på det. Och det får inte hända igen. Det kan inte hända igen.

Får. Inte. Hända. Igen.

Och ändå händer det som inte kan hända. Hela tiden. Hade jag dragit i skallen och dött hade det varit fasansfullt, naturligtvis. Men jag hade i alla fall lämnat jordelivet med hyfsat gott samvete. Skulle jag förolyckas nu skulle det i mitt tycke vara den vidrigaste tänkbara sorti.

Han blev ju varnad! Han visste ju! Räckte det inte med en gång tyckte han? Idiot.

Samtidigt tar vi risker hela tiden. Men inte fan skulle det se snyggt ut att gå i backen igen och skada mig. Jag skulle förmodligen vara tvungen att krypa till skogs och kurera mig själv. Bar på grund av skammen.

Det får inte hända igen. Den känslan gnager i mig när jag knyter in mig och ger mig av uppåt.