Jag har hängt i rep i duggregn med ansiktet fullt av mossdamm för dig. Trotsat mörker och kyla. Borstat, bultat, nyturat och ritat förare i timmar. Rest land och rike runt och lämnat andra bakom mig för dig. Låtit blod, svett och tårar rinna för dig. Spenderat enorma summor på dig. Och tid. En oändlig jävla massa tid.
Jag gav dig allt. Allt!
Och så behandlar du mig så här! Du dödade mig nästan klätterjävel. Är det tacken?
Jag känner att jag är arg på klättringen. Jag vill göra slut med klättringen. Slå tillbaka. Det får räcka nu din jävla klättring, märker jag att jag formulerar för mig själv. Jag vill straffa klättringen. Hitta på annat som inte har med klättringen att göra. För att visa klättringen att jag har annat. Att jag kan klara mig bra utan. Jag vill göra slut.
Det är lika orimliga som orättvisa tankar vet jag. Men i nattens mörka timmar tänker jag så här, när alla små och stora familjemedlemmar andas lugnt i rummen omkring mig. Jag känner mig som en bedragen, sviken och misshandlad äkta hälft. Så lurad. Så trasig.
Så hur ska jag göra med dig, älskade hatade klättring?
Jag tror jag behöver tänka. Att vi behöver vara ifrån varandra ett tag. Jag vet att du inte kan höra mig. Men jag vet att du väntar.
Jag får ju en närmast obetvinglig lust att skrida till den anklagade klättringens försvar. Att lyfta fram de företräden som präglar den, att jämföra dess mörkare sidor med andra vardagliga företeelser som leder till olycka och elände. Men jag känner att detta bara riskerar att polarisera och göra detta till en uppslitande skilsmässa. Följ med ut och drick kaffe vid nån höstklippa istället! Ta med dig Frej, och lukta på graniten. Jag ser många sätt att ha ett sunt förhållande till klippan, och jag ser även möjligheter att introducera dig i ytterligare en sport, inte minst eftersom du bor så lägligt numera. Men jag avvaktar med detta så du inte hamnar i ett nytt beroende eller destruktivt förhållande.
SvaraRadera