Tillbaka hos överläkare Gerdheim. Mannen med de bra nyheterna.
Förutom att jag fick nyheter av honom - som jag ska återkomma till - upptäckte jag att jag mot alla odds börjar jag hitta på bygget! Det inre informationssystemet till trots. Gick raka spåret till röntgen, upp till centralkassan, till den bästa restaurangen (Restaurang Alfred) och sedan till Gerdheim.
Behövde bara ringa min lillebror som är läkare där en gång från någon märklig katakomb och fråga var jag var någonstans.
Dessutom har jag fått frikort, så nu kan jag leva ut alla mina husläkardrömmar kostnadsfritt.
Så till de viktiga nyheterna. Den trasiga kotan är inte trasig längre. Den är hel. Men komprimerad. Den ser fortfarande sorgligt platt ut på röntgenbilderna, och kommer fortsätta göra det resten av mitt liv. Men den kommer bli hårdare och inte ge mig några men. Trodde läkaren. Och de brukar ju inte vara positiva i onödan.
Jag känner mig ofta trött i ryggen. Som efter ett stenhårt pass. Inte som dagen efter, utan precis som när man kör en korsryggsövning till failure. Alltså utmattad.
Det kommer inte vara bestående, men kan hålla i sig upp till ett år.
På frågan om jag kan ladda fullt nu svarade Gerdheim "ja".
På frågan om jag kunde köra fullt-jävla-ös-medvetslös-så-att-flappersena-hänger-som-bacon-längst-handlovarna-och-tårarna-rinner var svaret också "ja".
På frågan till mig själv om jag ska gå och klättra i veckan svarar jag mig själv med en motfråga:
Röker dom i Grekland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar