måndag 6 oktober 2014

Frihet

"Du är så lugn och harmonisk nu för tiden. Förut kändes det som du alltid skulle iväg."

Min frus ord. Förstår vad hon menar. Många saker jag upplevt och upplever är symptomatiskt för någon som är på väg ut ur ett svårt beroende. Först olust. En stark längtan. Avtändning. Sedan en mildare molande känsla av saknad.

Och nu, frihet.

Det låter kanske larvigt. Men jag känner mig fri. Jag har drömt om klättring varje (ja, varje!) natt i åtta år. Jag har alltid räknat tiden till nästa pass. Kollat YR som en slav och upplevt stark förtvivlan när helgen regnat bort eller sticket varit dåligt. Jag tror till och med att jag försummat mina nära, om jag ska vara helt ärlig.

Men nu. Jag har ingen abstinens. Inget sug efter att klättra. Ingen rädsla för regn, bilringar eller svaga pulleys. 

Klättring är naturligtvis till större delen är en drog med positiva effekter. Det är trevligt att vara beroende av att nypa i sten. Och inte så värst farligt. Men det finns nersidor. Skador, och det faktum att klättring kan konsumera hur mycket tid som helst. Och skapa en hel del stress på olika sätt.

Jag missbrukade nikotin i femton år. Sedan gick jag igenom skärselden och blev fri. Likheterna med klättringen är i många fall slående, tycker i alla fall jag. Idag kan jag festsnusa och bruka nikotin utan att missbruka. Jag blir glad och taggad av en rejäl polissnus under läppen. Alltid i samband med ett glas vin eller en öl. Vid ett festligt tillfälle. Aldrig till vardags. Aldrig.

Det går. Jag har snusat nästan varje helg i snart åtta år.

Min förhoppning är nu att jag kanske kommer kunna festklättra mer i framtiden. Hålla distans. Att inte försumma min familj. Att hitta balans. Livet kräver balans av mig mig nu. Jag vill höra mig själv säga:

Jorå, jag klättrar. Jag åker ut riktigt fina dagar till något mysigt berg och drar av nån vända på topprep, grillar lite korv och sen får ungarna köra tills de tröttnar.


... och tycka att det är okej. Raka motsatsen till vad en klätterkompis och familjefar väste halvhögt - utom hörhåll för sin familj - när de skrattande njöt i solskenet på Ekoberget:

Fan, jag hatar när familjen ska med ut och förstöra hela dagen med sitt jävla mys på klippan.

1 kommentar:

  1. Haha...inte "festklättra", utan fikaklättra. Företeelsen är sedan länge etablerad! Fast lite besatthet skadar inte heller.
    Insåg inte vid ditt fall att den huvudsakliga konsekvensen för dig skulle bli cold turkey! För mig dröjde det till för en vecka sen innan jag klättrade igen efter din olycka - mest beroende på att jag inte haft nån att klättra med under din downtime. Men i mitt fall har abstinensen snarare tilltagit mycket långsamt, och missnöjet har bara blivit större med tiden. Stort, men behärskat. Vi har troligen olika respons på belöningar och olika kemi i knoppen eller nåt.

    SvaraRadera