Premiärmil och degmidja

Just add andetag and rök ur munnen.

Sprang första milen idag.

Lämnade familjen bakom mig i det lilla torpet mitt i närkeskogen och sprang ut på grusvägen. Vägskrapan hade precis kört sin höstvända och den uppluckrade marken doftade fantastiskt. Tallarnas stammar glödde i kvällsljuset. Solen sjönk sakta över hyggena. Tystnad. Ensamhet. Liv.

Plötsligt sprang jag mitt i en påkostad reklamfilm för multinationella löparskor. Blånande berg. Ringlande grusväg. Rök från de rytmiska andetagen. De hypnotiserande stegen.

Sedan förvandlades fötterna till betong, lungorna fylldes av eld och filmen var slut.

Fullföljde, men satan vad jobbigt det var. Avslutade passet med 10 x 3 chins och 12 x 3 hängande benlyft. Yrsel och blodsmak.

Det är lång väg kvar.

Så lätt att dricka vin och äta glass. Så svårt att hitta motivationen när jag känner mig svag och midjan plötsligt försöker pressa sig över kanten på träningsbyxorna som en bulldeg. Skänkte en tanke åt alla som väger 200 kilo plus. Fy fan att ta sig tillbaka därifrån. Jag känner mig ynklig, tung och omotiverad med mina - ändå ganska bra - förutsättningar. 

Försöker tänka mig 120 kilo till på det...