Andra passet

Verket igår.

Träffade en annan rehabliterande farbror. Han kraschade i början av säsongen. Har hört om hans eskapader men inte sett honom. Blev nästan lite absurt när vi möttes under spiraltrappan och hejade. Två olyckor som fått klättergänget att prata. Som fått oss att känna olika saker. Två fallna farbröder på väg upp igen.

Ta det lugnt nu, sa han.
Ingen stress eller press. Jag kör fortfarande lugnt.
Har inte börjat leda eller ens klättrat så hårt ännu.

Hans ord ekade i mig när jag klev i selen och klippte in mig i autobelayen.

Ta det lugnt.

Ta det lugnt? Jag tar det ju inte lugnt.

Ska det inte kännas så här bra? tänker jag. Kommer jag få någon sorts psykos eller ett totalt sammanbrott snart? Börja gråta när jag tittar på mina klätterskor eller något åt det hållet. Jag körde några vändor och det gick bättre än förra gången. Gradmässigt. Och psykmässigt. Träffade Kay som tyckte det var kul att jag var tillbaka. Frågade om jag ville köra rep.

Ett pirr.
Rep?

Jag sa ja, och gick på en 6b på överhängande väggen. Knöt in. Kamratkontroll. Började klättra. Obehag. Fick flashbacks. Närmare olyckan:

Pepp.
Knyta in.
Kamratkontroll.
Full kontroll.
Och så ramla i marken ... igen.

Tog kontroll över hjärnan. Ett klassiskt "stopp-och-tänk" från kognitiv terapi. Lät känslan komma. Värderade den: Fall? Nej, inte sannolikt! Bejakade den och släppte iväg den. Det gick. Efter några vändor kunde jag till och med  gå tills jag föll. Ledde sedan en 6c på fjällrävenväggen och kom halva. Vågade inte gå till fall. Men det brukar jag inte göra på den. Har jag för mig.

Skönt att känna att jag kan leda, gå till fall och dessutom göra några chansningar till grepp. Ska bli spännande att känna hur det känns när jag kommer ut och därmed kommer närmare olyckan. Kommer obehaget bli starkare?

Kommer det gå?

Om molnen och barnens förkylningar ger vika och en krispig, snorfri höstdag uppenbarar sig få jag veta det snart.