Mina steg ljuder i de ändlösa korridorerna. Färgskalor och inredning har teleporterats direkt från 70-talet. Lukten av handsprit impregnerad i väggarna. Kaosartade trånga utrymmen avlöser varandra och övergår utan synlig logik till ekande tomma korridorer. Och så kaos igen. Och bårarna med de gråa människorna i gula filtar som andas tungt. Gapande munnar. Tomma blickar. Dörrarna med skyltar som fortplantar sig en klump i magen:
Lungröntgen. Kapell.
Det är något så ofattbart starkt här-och-nu med sjukhus. Liv börjar. Liv slutar. Besked som någon längtar efter. Besked som ingen någonsin borde behöva få. Förstår hur Trier fick sin idé till Riket. Bara en lätt kameraåkning i vilken sjukhuskorridor som helst i vilket land i världen som helst skulle kunna beröra och bli något.
Här är även jag idag. Mitt i alla andra sjukhusbesökares glädje, sorg och liv. Hasar mig runt på ett ben med andra foten släpandes. Trodde inte jag skulle behöva kryckorna i ett svagt ögonblick, stärkt av Oxikodon. Men märkligt nog är foten en bubblare på både smärt- och problemtoppen. Ryggen är okej. Och dessutom ska jag varken in bakom skylten Lungröntgen eller Kapell. Jag är lyckligt lottad i sällskapet.
Idag ska läkarna titta på min ryggrad som Anki och hennes kollega förevigade djupt nere i katakomberna i ett fönsterlöst rum.
Och imorgon klockan nio är det min tur att få besked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar