Fraktur i oturen

En FracFinder.

Igår vaknade jag av en fullkomligt vidrig smärta i en tand.

Just det ja! Tandjävlarna! tänkte jag. Lätta att glömma och lika lätta att komma ihåg när de väl ger sig till känna. Barn, klättring och träning har kommit mellan mig och min årliga undersökning. Som vanligt. Gick dit, med den klassiska förlåt-jag-har-inte-borstat-ordentligt-skammen i kroppen.

Oj, vad har du gjort? frågar Demir.
Inte borstat så bra tror jag, svarar jag.
Näe, den där, säger Demir och pekar på korsetten.

Jag förklarar. Demir nickar och tar fram en FracFinder. En liten blå plastpryl som man hittar dolda tandfrakturer med. Demir knackar på mina tänder med FracFindern. Jag skriker rakt ut.

Du har en fraktur i en tand, konstaterar han sedan.
Jag känner det, svarar jag.

Sedan förklarar Demir att när man dunsar i backen ordentligt slår man ofta i hop käkarna hårt. Resultatet kan bli att man helt slår sönder tänder på kuppen. Det har jag gjort. Knäckte en hörntand tvärs över. Den satt i princip bara fast i tandköttet.

När tandläkare konstaterar att de inte kan rädda en tand utan måste döda den blir de ledsna på ett väldigt gulligt tandläkarsätt, tycker jag. Demir lägger försiktigt sin hand på min axel, ser väldigt sorgsen ut och säger allvarligt:

Jag kan inte göra mer för din tand. Vi har förlorat den.

Tre positiva saker:

Jag har lärt mig vad en FracFinder är.
Jag hade tungan i gommen och inte mellan tänderna.
Jag fick ta morfin igen.