Du har bara en chans - ta den inte!

Jag har chansat ganska mycket när jag klättrat.

Och inte bara när jag klättrat. Extremsporterna jag pysslat med har genomsyrats av sägningar som Fear is a mindkiller!, Skate or die!, Go big, or go home!, A muerte!, Gå på! och så vidare. Jag utgår ifrån att även du känner igen orden och meningarna om du pysslar med någon extremsport.

Omständigheterna har tvingat mig att tänka på detta lite extra senaste veckorna. Jag har gått på och jag har klättrat A muerte. Jag har trotsat rädslan och övervunnit den fler gånger än jag kan minnas. Det man mer sällan pratar om är förberedelser, säkerhetstänk och riskkalkylering.

Jag blir uppriktigt förvånad när jag ser hur mycket klättrare har räknat på marginaler, friktioner och belastningar. För mig har det varit lätt att tänka Bit ihop! Kliv på! och sedan chansat. Är det något jag tänkt på de senaste veckorna är det att jag har mig själv att skylla för olyckan. Inte otur. Inte en inverterad säkring. 

Jag chansade när jag inte borde ha chansat. Det är min slutsats.

Stålfinger är ingen sportled.

Jag borde ha kalkylerat mer. Testat mer. Minimerat riskerna och sedan gått. Jag lät känslorna ta överhand. Jag ville skicka leden. Men jag var inte redo. Visst, jag är stark som ett svin. Jag är en duktig och säker sportklättrare med erfarenhet.

Men Stålfinger är ingen sportled.

Med facit i handen behandlade jag den som en sådan. Visst, jag tickade lite lägg. Men jag la inte säkringarna riktigt där jag skulle. Jag trodde säkringen var bomber. Men det var den inte. Hade jag klivit på genom kruxet och missat klippet efter hade kammen som gick sönder knappt tagit något. Ens om den suttit. Jag hade kratrat i alla fall. Min gameplan fungerade helt enkelt inte. Mest för att den inte var tillräckligt inrepad.

Lite för dålig gameplan.
Lite för dålig på att lägga.
Lite för dålig på att klättra spricka.

Jag spelade med fel gäng killar med lite för stor insats på en aningens för dålig hand. Många små faktorer som tillsammans ledde till en stortorsk.

Det mest skrämmande är att det förmodligen kunde ha hänt någon annanstans med ett helt annat utfall. Högst upp på Prismaster på Häller till exempel. Då hade det varit 46 meter och inte 6. Eller på utsteget på Clark Kent.  26 meter. Inte 6. Kanske hade mellansäkringarna tagit. Kanske hade en av mina Aliens inverterat. Kanske.

Mörka, mörka tankar.

Tradklättring är inte sportklättring. Det har jag lärt mig nu. En crash course, om man så vill. För tre veckor sedan trodde jag att jag var en tradklättrare. Det är jag inte. Jag är en sportklättrare som håller på att lära mig att tradda.

Jag är vekligen osäker på om jag vill fortsätta lära mig tradda.  Jag är ingen duvunge längre. Jag har en erfarenhet som definitivt kommer göra mig till en bättre traddare. Ett ess i rockärmen. Men i potten ligger ett liv till nu.

Hon heter Maj och är tre dagar gammal. Jag är glad att jag fick träffa henne.