Jag tror att jag börjar få distans till det som hänt. Lite i alla fall.
Smekveckan är över. Nu vet alla. Gjort är gjort. Att kliva i korsetten varje morgon har blivit vardag. Halta upp ur sängen. Känna sig som en pensionär. Korsett på. Ta morfin. Det är ömt och lite skavt där den trycker mot kroppen.
Ska jag fortsätta klättra? Hängde in alla klättersaker i förrådet i helgen. Inte för att sälja på Blocket eller låta falla i glömska märkte jag, utan för att plocka fram efter ett halvår. Och plötsligt hade jag svarat på frågan själv.
Det är klart jag ska fortsätta klättra! Så fort jag blir tillräckligt frisk.
Frågan är bara i vilken form. Jag vet ärligt talat inte om jag har det mentala kapaciteten. Jag kanske inte ens kan leda. Jag är skrämd av det som hänt. Jag är livrädd.
En spricka i det okrossbara glaset.
Men jag ska klättra. Jag älskar att klättra. Jag kanske kommer bli en plastkramare, en boulderråtta med råstarka fingar eller en topprepsjunkie. Men fan vad jag ska klättra.
Härligt att höra.
SvaraRaderaTvivlen är rimliga.
Men jag blir så glad att höra att vi kan åka till skogen igen!
Jag toppar med dig! Jag leder om du vill följa - och jag ska banne mig bouldra om det är nödvändigt. Med topprep kanske, om jag får...
Jag förlorade en vän i en firningsolycka förra sommaren. En annan vän var närvarande vid olyckan. Han klättrar inte så aktivt längre, men följer med på nästan alla våra resor och topprepar lite, känner på klippan och trivs med sällskapet. Det är ju det fina med vår passion, att det inte behöver vara allt eller inget. Jag tror och hoppas att du kommer att hitta en nivå som ger dig samma glädje som tidigare utan att välja bort allt.
SvaraRaderaHärligt att höra, båda två!
SvaraRadera