 |
| Bada binge! |
I somras, innan fallet, byggde jag en egen pumpvägg vid sommarstugan. Köttade cirklar på väggen tills huden hängde i flikar över de blödande, kritade händerna. Smärta. Bra smärta. Jag körde power-endurance-dödhäng för fingrarna på transgressionbrädan. Tio häng. Fem vila. Tio häng. Fem vila. Och så vidare tills jag skrek rakt ut över närkeslätternas blånande berg. Jag var i mitt livs form. Är nog fortfarande i form. Men tyvärr kan jag inte klättra. Kan knappt gå på toa själv.
Frustrationen har inte kommit ännu. Men jag känner den. Jag kan inte träna. På ett halvår. Jag hittar andra utvägar. Andra utlopp. Igår åt jag en hel äppelpaj med en liter gräddglass själv och kollade på Sopranos. Häromdagen åt jag upp allt på bilden. Okej, min gravida fru hjälpte till lite.
Måste ta mig i kragen. Innan jag började klättra såg jag ut som Ebbot. Inget fel med det förstås. Men jag vill inte tillbaka dit. 186. Nittiofem pannor. Inga muskler. Idag: sjuttiofyra kilo rippad farbror.
Måste ha en plan. Måste rikta min besatthet. Måste komma igång.
Men vad ska jag göra?
Det gäller ju att äta i förhållande till tränandet. Träna OCH äta är bättre än att vare sig träna eller äta - men båda kan ju innebära rätt kroppsvikt...
SvaraRaderaMan kan inte alltid träna, men man kan alltid låta bli att äta!*
Kanske det bara är promenader som gäller för dig ett tag framåt? Om kallusbildning och läkning kommer igång borde du ju kunna få röra dig mer. Konsultera vetenskapen vid nästa återbesök, eller i form av din broder vid tillfälle.
*sa jag det där??