Makrfallstankar och orkesterpukor

 "Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting - och de kloka så fulla av tvivel"

Lite utslag på carpe diem-mätarna kanske? Absolut! Detta till trots: Bertrand Russels citat ovan satt uppe i hallen i mitt barndomshem. Gulnad fotostatkopia nålad på kork. Jag gillar det.

Det har dessutom klarnat mer och mer under åren. Idag betyder det för mig att det inte finns några enkla svar på någonting. Allt har för- och nackdelar. Inget är rätt eller fel. Ingen är ond eller god. Det finns inget svart eller vitt. Bara enorma skalor i grått, med olika toningar.

Dessutom är detta en sjukt tråkigt utgångspunkt för bra diskussioner.

Jag är jag. Jag kommer levererad med bra sidor och dåliga sidor. Det finurliga med sidorna som jag ser det är att de sitter ihop. Inom terapifomen Psykosyntes brukar man prata om den inre orkestern. Där du själv är dirigent. Alla instrument behövs. De måste bara spela i takt. De måste spela med hänsyn till varandra. Inget bör spela för högt eller för lågt.

Orkesterpukorna kan verka lite over-the-top. Triangeln kanske ses som försumbar. Men nej! Alla behövs. Konkar man ut harpan ur salongen kan man ge sig fan på att orkestern kommer att bli sämre. Vissa stycken inte låta som de ska. Helthetsintrycket kommer till skada.

Jag ser mig själv i detta.

Mitt överjävliga driv att nypa i sten, borsta mossa och prata om krimpar är även mitt överjävliga driv att bygga brioräls med min son, att rita teckningar och göra överraskningsfrukostar till min fru och att vara ett socialt glidmedel på fest.

Min passion för min klättring är min passion för min fru. Är passionen för mitt barn. Är passionen för mitt liv. Är min passion. Punkt.

Det sitter ihop. Det är en sida av mig. 

Inte för att hota. Utan för att förklara.

Inte för att säga: om jag inte får klättra - får du ingen kärlek. Utan för att säga jag är den jag är. Du får hela mig.

Men jag är full av tvivel. Jag är klok.