Fallet

På väg över åkern mot berget. Tunaberg! Du som gått där vet känslan. Vinden. Det böljande fältet. Och så berget förstås! Det tornar upp sig på andra sidan. Föremålet för vårt intresse. Föremålet för drömmar, mål och längtan. De lodräta väggarna. Sprickorna som redan från avstånd syns tydligt och sätter fantasin i rörelse.

Jag är peppad. Laddad. Taggad. Och lite bajsnödig.

På väg tillbaka över åkern brukar känslan vara en annan. Trött och lycklig med nya minnen i ryggsäcken. Stordåd och roliga anekdoter och ett och annat tick. Så brukar det vara. Så trodde jag att det skulle vara även denna dag.

Jag hade fel.

Jag och Anders var ensamma. Vi värmde på Pelaren med Graces hörn som alternativ. Mitt mål för dagen var Stålfinger. Det var dessutom säsongens mål. Planen var att toppa in den och friska upp minnet. Sedan lägga säkringar på topprep och slutligen sända om allt kändes helt rätt.

Första försöket var värdelöst. Helt omöjligt! Andra lite mindre värdelöst och tredje sänd. På topprep då. Som det brukar vara ibland.

Efter jordnötssmörsmacka med sylt och kaffe gjorde jag ett till press på topprep och la alla säkringar. Det var stabilt. Säkringarna satt bra. Ingen återvändo. Nu var det ledpress som gällde. Anders klättrade lite på en grannled. Sedan var det dags.

I skrivande stund - med en trepunktskorsett runt överkroppen breddfylld med morfin - var det kanske inte riktigt dags trots allt.

Jag hade tittat på de filmer som finns tillgängliga på nätet på Stålfinger. Blev förvånad hur många som la kam istället för kil. Själv tänkte jag att det var ett bra sätt att få mer effektivitet i klättrandet, anammade detta och började med en ljusblå Camalot C4. Sedan en kil i en bomberficka under ett jam. De två sista var en ljusblå Camalot X4 och slutligen en gul X4.

På något sätt läste jag fel. Cirka fyra meter upp när man går ut höger i layback och sedan rakt upp mot det sköna handjammet (eller ut till en stor list till vänster "som man bara tar om man är sportklättrare" som en gammal räv sagt) blev jag stående. Inte trött. Men kom heller inte vidare. Såg heller inte tillräckligt bra för att kunna lägga säkringen perfekt.

Dilemma.

Jag blev inte rädd. Ingen pump. Full kontroll. Tänkte att den blåa under sitter perfekt. Sedan en bomberkil. Jag beslutar att lägga den gula blint och kliva på. Tänker att sekvensen kommer när jag väl går. Lägger den gula. Kliver ut med foten på den dåliga listen. Belastar. Försöker väga över för att kunna stäcka mig efter listen långt uppe till vänster (efter som jag ju trots allt är lite av en sportklättrare). Glömde att jag borde jammat med höger hand först. Så som man ju gör ibland. Foten släpper.

Nu upplever jag det värsta jag upplevt i hela mitt liv.

Det känns som att hoppa i vatten från hög höjd. Först ett pirr. Sedan när man slår i vattenytan: ett okontrollerat bullrade mörker. Inget upp. Inget ner. Som att surfa en stor våg och ramla. Fast i det här fallet är vågen av granit. Vattnet är inte omslutande utan plötsligt grovt, hårt och kompakt. Jag blev ihopknölad av kraften. Så kändes det. Ungefär fem meter. Sjuttiofem kilo. Det blir ganska mycket kraft.

Sedan smärtan i ryggen. Den värsta smärtan. En smärta som jag fick panik av. En smärta som inte går att beskriva. Som inte går att ta av sig. Utan kännbart slut. Jag rörde på tårna. På fingrarna. Dom ville röra sig. Någonstans en liten lättnad!

Anders ringer 112. Jag tänker på min höggravida fru och min lilla son och skäms. Vad fan har jag gjort? Börjar stillsamt gråta av smärta och skam. Det känns som när man var liten och gjort något bus. Plötsligt kommer läraren och avslöjar dig. "Och vad håller ni på med!?"

Jag och smärtan ligger på hyllan nedanför Stålfinger och jag tittar på det vackra ljuset som spelar i löven medans smärtan går i vågor. Ena sekunder skriker jag rakt ut och gråter. Andra sekunden ber jag Anders hämta kameran och tittar på filmen när jag ramlar. Mår illa. Och drar något skämt.

Är antagligen chockad.

Till slut sirener över nejden. Och en - som det beskrivs i pressen - komplicerad räddningsinsats.

Idag åkte jag tillbaka över ängen vid Simonsberget på bår, med syrgas i näsan och fastspänd på en traumabräda. Det är antagligen starten på ett nytt liv. Ett liv som jag är otroligt glad att jag får leva.

Jag tror att det är det här bloggen ska handla om. Om vägen tillbaka till klättringen. Eller vägen till något helt annat.