Förra året i Augusti gjorde jag de första försöken på topprep. Tänkte jag skulle leda efter några press. Istället fick jag åka hem med magen full av ödmjukhetspaj. Och fingrarna i en påse.
Fem försök.
I år topprepade jag tre gånger. Ett skitförsök. Två sänd. Ett ledpress. Åkte hem i ambulans.
Fyra plus fem är nio.
Varje kväll när jag ska sova klättrar jag Stålfinger minst femton gånger. Varje dag när jag stannar upp klättrar jag Stålfinger. I kassan på Coop. På tunnelbanan. Till morgonkaffet.
Höger fot på nabben. Höger hand på slopern. Vänster fot upp. Tryck till! Det går. Jamma vänster. Låt köttet formas av den kalla graniten. Låt fingrarna sjunka in ordentligt. Smärtan är bra. Gilla smärtan! Det betyder att du sitter fast.
Andas! Lägg!
Kliv upp. Vänster i den hyfsade slotten. Köttet formas. Klippan formar kroppen.
Lägg! Andas!
Layback. Bra för vänsterhanden! Litet tickat steg på facet. Tryck. Jo, det går! Listen långt borta. Våga. Lita på kroppen. Mer andetag. Framför ansiktet ett hav av gul granit. Jag, klippan och andetagen. Alla intryck är som skärpta av ett filter i Photoshop. Det kalla, klara luften är overkligt frisk. Prasslet av löv är kristallklart. Förstärkt. Fingrarna upplever graniten som om de plötsligt fått dubbla antalet nervtrådar i fingertopparna. Allt annat bleknar bort. Det är bara jag, klippan och andetagen. I ögonblicket.
Lägg! Andas!
Snabbt räknat klättrar jag Stålfinger tio gånger dagtid också. Tio varje dag. Femton varje kväll. Gånger sju. 175 gånger. Addera de nio försöken innan.
184 gånger. Varje dag. Varje natt. Det kommer bli fler. Det är jag säker på. Är det så här en besatthet börjar? Eller är jag redan bortom den punkten.
I tanken ramlar jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar