"You come here by boat and you will leave here by boat, regardless of your condition. Your rescue will be slow, chaotic, painful and expensive."
Känner du igen meningen?
Är du en av många som suttit på Freedom Bar, smuttat på en frostig Chang och slöbläddrat i Thailandsföraren gör du säkert det. Kanske har du som jag erfarit en hastig skugga över paradiset när du läst det. En liten rysning. En ögonblicksbild av någon som skriker av smärta på en hastigt ihopsatt bår. Upprörda röster längst djungelstigen. Benpipor. Kaos.
En klunk till.
Kolla! Nån ska testa Tantrum!
Ögonblicksbilden borta.
Det händer inte mig.
Nu hände det som inte händer.
Efter fallet: Anders ringde 112. De hittade inte positionen. Varken Buskhyttan, Tunabergs Kyrka eller Simonsberget gav kartträff. När de fick träff gick det fort. Anders samtal var inte ens avslutat innan räddningstjänst och ambulans var på plats. Det tog under kvarten.
Väl på plats skulle de olika räddningsteamen komma överens hur aktionen skulle gå till. Den som skulle leverera morfin hade glömt sele. Smärta. Vad som upplevdes som oändlig tid. Sedan en spruta. Det Stora Lugnet. Frälsning.
Efter undersökning och smärtlindring togs beslutet att jag skulle läggas i en sorts pulka, spännas fast och firas ner från hyllan i en rigg. Riggens vinkel justerades av en person från räddningstjänsten som firades ned med mig, fäst i riggen. Hastigheten reglerades av att man ropade till varandra. Snabbare! Långsammare! Stopp!
Över kanten måste något ha gått fel.
Pulkan tippade över kanten. Jag satt inte helt fixerad och gled i pulkan. Huvudet ner och fötterna upp. Uppskattningsvis 30 graders vinkel från min vågräta position. Rygg och nacke böjdes mot kanten och jag skrek rakt ut.
Fan! jag faller igen, tänkte jag. Fastspänd i en jävla pulka. Fyrtio jävla meter. Jag var övertygad om att jag skulle dö. För andra gången på mindre än en timme. Men jag föll inte. Färden fortsatte ner. Jag höll krampaktigt i repen. Efter drygt en och en halv timme från att första räddningspersonal var på plats spändes jag fast i traumabräda, hamnade i ambulansen.
Syrgas. EKG. Sirener. Samtal hem.
Utan att ge någon skuld skriver jag detta. I det yttersta är detta i allra högsta grad självförvållat. Jag är övertygad om att alla gjorde sitt bästa.
Men.
Det är inte så bra att tappa någon med en fraktur i ryggen. Hade frakturen varit instabil hade jag kanske aldrig mer kunnat gå igen. Jag är ingen expert på området, men jag vill tro att det måste gå att flytta en traumapatient utan att rygg och nacke utsätts för påfrestningar.
Här finns något att lära, tror jag i alla fall. Nästa gång det som inte kan hända händer.
En rimligt korrekt beskrivning kan jag säga, utifrån mitt kanske lite mer observationsvänliga perspektiv. Jag är imponerad av snabbheten totalt sett, även om jag gärna hade sett att smärtlindringen kommit snabbare. En risk med smärtan var ju att den gjorde det svårt för den skadade att ligga helt stilla. Missödet vid kanten kunde förutses och jag protesterade mot tillvägagångssättet, men fick lugnande besked, och som jag själv var osäkrad i det ögonblicket kunde jag inte göra så mycket. En bra insats som jag även som "medskyldig" var tacksam för, men där det (som alltid) går att hitta förbättringspotential.
SvaraRadera