Fick tips från den här farbrorn om den här filmen.
Jag och fru tryckte igång en gratismånad på Netflix, rev upp en Ben & Jerry och tittade.
The Crash Reel handlar om sjukt-jävla-på-G-snowboard-snubben Kevin Pearce som slammar hårt och får hjärnskador. Den handlar också väldigt mycket om att vara en besatt och passionerad människa, men lika mycket att leva - och i vissa fall dö - med en sådan.
Se den.
Några reflektioner:
* Jag känner mig plötsligt tursam och lyckligt lottad i min trepunktskorsett.
* Jag är evigt tacksam för att jag mest landade på fötterna och röven och inte på huvudet.
* Jag kommer använda hjälm när jag klättrar i fortsättningen. Kanske till och med när jag bouldrar.
I övrigt. Fy fan vad läskigt att behöva uppleva hur en närstående vaknar upp och är någon annan. Den tanken ekar i mitt huvud idag. Funderar också på hur viktigt det är att inte vara svart eller vit i detta med extremsport och passion.
Vill man leva med någon som har en sådan passion måste man låta denna personen vara sig själv och kunna bjuda in obehaget.
Vill man som passionerad extremsportare leva med andra människor måste man respektera de man lever med.
Men föräldrar. Hur gör man med dem?
Balans och gränser. För de balans- och gränslösa.
Hjälm tycker jag är ett utmärkt exempel på både en mycket effektiv riskminskare, och något man kan bära av hänsyn till just sina nära och kära. Att man sen alldeles själv kan komma att slippa leva med en hjärnskada för att man använt hjälm, är ju bara en bonus. Att avstå sin passion kan vara mycket begärt. Att riskminimera är högst rimligt. Men fortfarande finns det flytande gränser och subjektivitet i drivor när det gäller "risksporter". Jag vet t ex inte ens vad som är en risksport...
SvaraRaderaFöräldrar är förresten svårt. Oftast tar man mindre hänsyn till dem. Man kanske däremot kräver att de ser till att man inte i onödan blir föräldralös. Men självklart är det värre när föräldrar överlever sina barn.
RaderaMan kan ju varken välja, eller välja bort sina föräldrar. Det skapar en tvungen relation som gör resonemanget svårare tycker jag. Alex "next to die" Honnold har ju varken fru eller barn, men kanske en mamma och pappa. Jag skulle inte vilja vara dom.
SvaraRaderaDen besvärande tanken på Honnolds föräldrar dyker ibland upp. Jag har fått uppfattningen att de "står bakom honom". Det visar med all önskvärd tydlighet hur subjektiva alla gränser är.
SvaraRadera