Citatet kommer från min närmaste. Citatet sammanfattar ganska bra hur många i min familj och mina närmaste icke-klättrande vänner känner, har jag i all fall fått intrycket av.
Ja, hur kan man?
Hur brukar du tänka?
Jag brukar tänka att det inte händer mig. När jag kör i tjugo kilometer i timmen för fort. När jag kör om en långtradare med en förmodat trött chaufför med mitt barn sovandes i barnstolen. När jag toppar ur en highball. När jag inte bemödar mig att lägga tätt med säkringar sista lätta biten på Clark Kent direkt på Grönbrink.
Så tänker jag. Det händer inte mig. Så har jag skyddat mig.
Inte fan tänker jag: näe, jag kör inte om. Tänk om den litauiska
långtradarchaffisen sitter och kollar mess efter en 28-timmarskörning och han skulle råka kränga till, styra ut på
oss, pressa oss ner i diket rakt in i en bushållplats som vi voltar över
och sedan kraschar.
Inte fan tänker jag: näe, här får jag nog backa upp med ett par extra kilar om min blåa X4:a skulle vandra lite efter som jag sedan skulle kunna råka halka, falla på den - var på den plötsligt inverterar, exploderar och kastar ner mig fem meter rakt ner i marken.
Men hur ska jag tänka nu?
Ska jag fortsätta klättra behöver jag kunna motivera den enorma insatsen jag spelar med. För min egen och andras skull.
Tankearbetet fortsätter.
Man kanske måste sätta det i någon proportion till hur mycket man klättrar/kör bil eller annat.
SvaraRaderaJag misstänker att du har hållt på ett tag. Själv har jag klättrat i 10 år och endast haft små skador. Det får man kanske bara acceptera. Har kört bil i 11 år och aldrig haft en olycka!
Självklart ska man vara försiktig och inte ta onödiga risker (vad nu det är), men små olyckor kommer man inte undan om man vill leva. Det viktiga är att undvika de stora olyckorna.
krya dig
En svårighet med alla såna här resonemang är att INGA sysselsättningar eller vad det nu gäller, är "värda" risken, om man verkligen tänker att det värsta händer. Det spelar ingen roll om det gäller BASE, skating, klättring, långfärdsskridskor, cykling till jobbet, biltransporter, flygresor eller flugfiske. (Ja, det drunknar förstås fler fritidsfiskare än antalet förolyckade klättrare. )
SvaraRaderaHur ska man tänka då? Jag vet inte. Det är nog bara nåt man känner. Dock gärna med öppna ögon, medveten om de risker som alltid finns. Troligen kan man inte räkna med att nån annan tycker precis lika, kanske särskilt inom familjen. Förhoppningsvis hittar man en respektfull förståelse. Kanske inte en kompromiss, men troligen en anpassning till det faktum att man är beroende av varandra, och varandra glädje.
Tack för intressanta svar Petter och Anders! Har fått annan feedback på annat håll också. Sammanfattar mina tankar i ett nytt inlägg.
SvaraRadera