Press

The Crash Reel stannar kvar och skapar mer funderingar.

Orden Kevins pappa säger biter sig fast. Han undrar hur höga väggarna i en pipe kan bli innan någon drar en gräns. Allt blir större. Allt blir farligare. Allt blir extremare. Publikens sug måste mättas. De får inte tröttna.

Under tiden blir skadorna blir fler. Och allvarligare.

I alla fall är det ett budskap jag tycker lyser igenom i filmen. Jämför man med skateboardkulturen som jag själv känner väl till blir det nästan löjligt påtagligt. I filmerna jag såg när jag var en lovande ung skateare gjordes enkla kickflips (!) och en och annan pop över någon betongsugga. Ett gäng år senare gör Danny Way en air över kinesiska muren i en produktion vars budget, publik och farlighet måste överstiga alla nittiotalets filmer tillsammans.

Och inom klättring?

Jag tänker direkt på Honnolds bestigning av El Sendero Luminoso. En kittlande historia som - mig veterligen - saknar motstycke i den filmade klätterhistorien. Ett företags logotyp syns tidigt i filmen. Samma företag syns frekvent i Honnolds alla upptåg.

Hur kommer snacket gå om - eller kanske snarare när - han ramlar ner? Kommer vi sucka och säga att "det visste ju alla"? Kommer sponsorerna ifrågasättas för att de betalade honom för att bära gräsligt fula shorts och skjortor medan han riskerade livet på allt mer raffinerade sätt? Kommer röster höjas om det ibland glorifierade soloklättrandet och hur många dessutom slår mynt av detta?

Jag funderar också lite hur detta eviga matande av prestation, risk och kontrollerande av densamma har påverkat mig. Jag slukar filmer som till exempel Odyssey och Hard Grit på löpande band. Älskar att sitta med fuktiga händer i soffan och drömma mig ut till klipporna. Till prestationen och äventyret.

Hur uppstår drivet att utmana mig själv? Både mentalt, fysiskt och i kombination. Så mycket att jag hänger vrålande i mina fingerleder. Så mycket att jag pumptränar tills jag kräks. Så mycket att jag pressade mig mentalt tills jag faktiskt bröt ryggen.

När jag började klättra ville jag klättra hårdare för att kunna ha något att klättra på. Trad tyckte jag var både för dyrt och för farligt. Och som femmaklättrare i sportregistret finns inte mycket att nypa i Stockholm.

Men nu klättrar jag hårt och har sportleder så att det räcker en livstid. Ändå vill jag klättra hårdare. Jag hade gjort Stålfinger på topprep tre gånger utan att ens bli pumpad. Ändå ville jag fria den.

Varför?

För mig finns det inget enkelt svar på den frågan.