Träningsdagb ... ähfanockså.

Blandade känslor inför Transgressionträningen

Här skulle du egentligen fått en inspirerande post om mitt träningsupplägg. Istället får du en gnällpost från en trött, halvfet gubbe som känner sig svag som fan.

Vilket kanske kan vara underhållande på sitt sätt.

Tänkte snäppa upp träningen ett hack till nu. Eget företagande med mycket jobb, barn, mörker och mat kom mellan. Veckoprogrammet skulle se ut så här från och med förra veckan:

* Två pass Transgression fingerstyrka i en tre månader lång cykel
* Två pump-pass á 2 minuters klättring på två grader under min onsightgrad följt av en minuts vila x 10. Dryga halvtimmen pump alltså.
* Två milpass löpning
* En ätardag

Detta fick mig i form som ett svin till Kalymnos i somras. Under premiärveckan blev det istället:

* Ett milpass
* Ett klätterpass där jag inte ens kom halvvägs upp på 7a+ från förra veckan
* Fem ordentliga ätardagar vilka gav plussiffror på vågen
En kväll satt jag och jobbade med deadlines för olika manus till två på natten medan jag lyckades pilla i mig sex stycken rejäla sjuelva-bullar. Måste fan ha kalorier när jag jobbar sent.

Tänker på Adam Ondra som nämner att det är klurigt att få ihop studier och prestation i någon film nyligen. Testa gärna att ha barn och familj, ett åtta-till-fem-jobb och kanske till och med flytta hemifrån och prestera. Också lite av en utmaning.

Nya tag denna vecka!

7a+

Tangerat jojopers! Jojotackar ja!

Tre små tecken som betyder så mycket.

De är i all sin enkelhet ett kvitto på att det går. På att träningen går framåt. På att jag blir starkare. På att jag är på väg tillbaka och kan ticka hårt igen.

Allt det. Och på att jag är en gradknarkare så klart.

Förnuft, oförnuft och Den Där Känslan

Lyckan, när känslan visar rätt väg.

Jag låter ofta känslor styra mina val här i livet.

Eller ... nästan bara faktiskt.

Exempel:

När jag kör bil kan rutten som GPS:en visar inte känns bra i magen. Då väljer jag en som känns bra istället och gläds åt hur GPS:en protesterar. Självklart blir det oftast helt fel.

Men inte sällan spännande.

När jag onsightar handlar det ofta om känslan för mig. Vad säger känslan om mjölksyran? Blir den ohanterlig efter nästa bult. Eller kommer jag att hålla? Är det värt att kliva på? Är det en krimp eller jug där uppe? Kommer jag ens nå? Jag konsulterar känslan! Tar snabba beslut baserade på denna.

Ibland har känslan rätt. I bland har den fel. Då flyger jag av.

Nu tänker jag högt, som jag brukar säga när jag lanserar en ogenomtänkt idé (på känsla naturligtvis) på jobbet:

jag tror inte det här sättet att tänka och klättra gynnar mig när jag klättrar på egna lägg. Känslan ska inte styra då. Det är inte impulser eller infall som ska avgöra om en placering håller, om bitarna räcker hela vägen eller om jag ens kommer komma hela vägen till toppen utan att floppa.

När man traddar är det kalkylering, förnuft och förstånd som ska styra. Inte mina paradgrenar direkt. För mig räcker det att kolla knuten på repet, bromsen och partnerns knut samt att bygga bra ankare och fira säkert. Sedan vill jag omfamnas av stunden som uppstår när fötterna lämnar backen och intrycken får skarpare konturer. Lita på känslan. Inte tänka. Bara göra.

Jag vet att klättring är en risksport. En sport där kalkylering och förstånd måste finnas med i ryggsäcken vid varje tur till klippan eller gymmet. Och det är just det som är så spännande med klättring: det kräver både förnuft och en smula oförnuft på samma gång. Proportionerna mellan dessa komponenter styr vad du är lämpad för för klättring, tror jag.

Om jag applicerar mina spontana byten av rutt i bilen på detta, tror jag mig inte ha allt för svårt att se vad just jag lämpar mig bäst för ...

Skimmer

Sekunden innan skimret försvinner...

Det har alltid funnits ett extra vackert skimmer av liv, äventyr och lust från just tradklättring för mig. Det var aldrig någonsin en fråga om grader. I alla fall inte i första rummet.

Det var en fråga om ...

... ja, vad var det egentligen en fråga om.

Kanske känslan av att vara så otroligt fokuserad och levande.
Kanske att vara i nuet på riktigt.
Kanske en krispigare nyans av att vara medvetenhet. Alla sinnen uppvridna till de oåtkomliga två snäppen över max.

Kanske samma odefinierbara känsla som diffust framträder i filmer som Birdmen och filmen om McConkey.
Känslan alla med något vått i blicken försöker klä i ord strax innan helikoptern med reklam för energidryck flyger ur bild, den sorgliga musiken tonas in och snyftande vänner och respektive minns till bilder av nedgående solar och vajande fält.   

Kanske - men bara kanske - är det helt enkelt hur vissa människors signalsystem svarar på adrenalin och dess kemiska för- och efterspel som spelar oss ett spratt. En kemisk kedjereaktion som sedan kläs i allt finare ord i allt dyrare filmer av allt mer exponerade atleter.

Mentalt tror jag inte jag någonsin kommer tillbaka. Jag ska aldrig säga aldrig, men det känns som om jag blivit av med oskulden på något sätt. Glittret och känslan av att vara odödlig är borta. Helt borta. Jag känner mig ytterst dödlig nu. Allvarlig, respektfull och ödmjuk.

Vill verkligen inte känna mig begränsad på något sätt. Vill komma tillbaka till där jag var. Men mentalt är det antagligen inte möjligt, och jag är heller inte särskilt intresserad.

Nu har resan börjat igen. Jag känner mig peppad som satan. Men jag vet inte riktigt vart jag ska. Kanske tillbaka till dit där jag var för tre månader sedan, fysiskt.

Och sedan vidare.

Dessa grader

Jakten har börjat.

Jag älskar att klättra. Och jag älskar att jaga grader. Träningsvärken efter träningshelgen på landet gav en sådan horribel träningsvärk att jag inte kunnat göra något förrän idag. Hade så ont i latsen att jag inte ens kunde föra upp händerna över huvudet.

Ikväll gjorde jag en 6c på jojon. 10 x 3 chins. Framsteg. En grad för varje besök. Den bekanta känslan av belöningen som pirrar i synapserna.

Signalsubstanser.

Kemi.

Eller ren jävla lycka, som det också stavas.

Har så svårt att inte jaga dessa siffror. De ger mig en sådan njutning. Det är inte så att jag inte gillar skogen, gemenskapen och upplevelserna. Tvärt om. Jag älskar det. Men kombinationen! Att få slita för något. Köra slut sig. Målen. Resan. Och triumfen. Till slut kommer den alltid. Ju längre du väntat desto bättre. Med en riktigt fin utsikt. Solnedgång och vänner. Kanske en kall pilsner.

Det är dynamit.

Men skulle jag tvunget välja? Bara slita inne hur hårt som helst, eller klättra ute men aldrig hårdare än 5a. 

Jag tycker inte valet är självklart. Tycker du?

Premiärmil och degmidja

Just add andetag and rök ur munnen.

Sprang första milen idag.

Lämnade familjen bakom mig i det lilla torpet mitt i närkeskogen och sprang ut på grusvägen. Vägskrapan hade precis kört sin höstvända och den uppluckrade marken doftade fantastiskt. Tallarnas stammar glödde i kvällsljuset. Solen sjönk sakta över hyggena. Tystnad. Ensamhet. Liv.

Plötsligt sprang jag mitt i en påkostad reklamfilm för multinationella löparskor. Blånande berg. Ringlande grusväg. Rök från de rytmiska andetagen. De hypnotiserande stegen.

Sedan förvandlades fötterna till betong, lungorna fylldes av eld och filmen var slut.

Fullföljde, men satan vad jobbigt det var. Avslutade passet med 10 x 3 chins och 12 x 3 hängande benlyft. Yrsel och blodsmak.

Det är lång väg kvar.

Så lätt att dricka vin och äta glass. Så svårt att hitta motivationen när jag känner mig svag och midjan plötsligt försöker pressa sig över kanten på träningsbyxorna som en bulldeg. Skänkte en tanke åt alla som väger 200 kilo plus. Fy fan att ta sig tillbaka därifrån. Jag känner mig ynklig, tung och omotiverad med mina - ändå ganska bra - förutsättningar. 

Försöker tänka mig 120 kilo till på det... 

Extraliv

Jag har bränt mitt extraliv.

Så känns det.

Det är en av de starkaste känslorna som går att plocka ut ur den annars ganska svårdefinierade och subtila känsla obehag som har dykt upp när jag klättrat. Efter olyckan alltså.

Hade jag själv tyckt att jag slarvat när jag klättrade vid fallet hade det varit annorlunda. Men det tyckte jag inte. Jag var bombsäker. Gick på högt, högt över kammen utan att veta att den satt så dåligt att den lika gärna kunde legat kvar i klätterväskan. Men slarvade gjorde jag. Omedvetet.

Mår illa när jag tänker på det. Och det får inte hända igen. Det kan inte hända igen.

Får. Inte. Hända. Igen.

Och ändå händer det som inte kan hända. Hela tiden. Hade jag dragit i skallen och dött hade det varit fasansfullt, naturligtvis. Men jag hade i alla fall lämnat jordelivet med hyfsat gott samvete. Skulle jag förolyckas nu skulle det i mitt tycke vara den vidrigaste tänkbara sorti.

Han blev ju varnad! Han visste ju! Räckte det inte med en gång tyckte han? Idiot.

Samtidigt tar vi risker hela tiden. Men inte fan skulle det se snyggt ut att gå i backen igen och skada mig. Jag skulle förmodligen vara tvungen att krypa till skogs och kurera mig själv. Bar på grund av skammen.

Det får inte hända igen. Den känslan gnager i mig när jag knyter in mig och ger mig av uppåt.

Andra passet

Verket igår.

Träffade en annan rehabliterande farbror. Han kraschade i början av säsongen. Har hört om hans eskapader men inte sett honom. Blev nästan lite absurt när vi möttes under spiraltrappan och hejade. Två olyckor som fått klättergänget att prata. Som fått oss att känna olika saker. Två fallna farbröder på väg upp igen.

Ta det lugnt nu, sa han.
Ingen stress eller press. Jag kör fortfarande lugnt.
Har inte börjat leda eller ens klättrat så hårt ännu.

Hans ord ekade i mig när jag klev i selen och klippte in mig i autobelayen.

Ta det lugnt.

Ta det lugnt? Jag tar det ju inte lugnt.

Ska det inte kännas så här bra? tänker jag. Kommer jag få någon sorts psykos eller ett totalt sammanbrott snart? Börja gråta när jag tittar på mina klätterskor eller något åt det hållet. Jag körde några vändor och det gick bättre än förra gången. Gradmässigt. Och psykmässigt. Träffade Kay som tyckte det var kul att jag var tillbaka. Frågade om jag ville köra rep.

Ett pirr.
Rep?

Jag sa ja, och gick på en 6b på överhängande väggen. Knöt in. Kamratkontroll. Började klättra. Obehag. Fick flashbacks. Närmare olyckan:

Pepp.
Knyta in.
Kamratkontroll.
Full kontroll.
Och så ramla i marken ... igen.

Tog kontroll över hjärnan. Ett klassiskt "stopp-och-tänk" från kognitiv terapi. Lät känslan komma. Värderade den: Fall? Nej, inte sannolikt! Bejakade den och släppte iväg den. Det gick. Efter några vändor kunde jag till och med  gå tills jag föll. Ledde sedan en 6c på fjällrävenväggen och kom halva. Vågade inte gå till fall. Men det brukar jag inte göra på den. Har jag för mig.

Skönt att känna att jag kan leda, gå till fall och dessutom göra några chansningar till grepp. Ska bli spännande att känna hur det känns när jag kommer ut och därmed kommer närmare olyckan. Kommer obehaget bli starkare?

Kommer det gå?

Om molnen och barnens förkylningar ger vika och en krispig, snorfri höstdag uppenbarar sig få jag veta det snart.

Begochdalvana

Inte precis lagom

Tankarna om klättring har gått upp och ner.

Från att ha varit helt övertygad om att lägga friktionsskorna på hyllan, till att vara pepp. Ett tag planerade jag ju till och med att göra Stålfinger igen. På årsdagen av fallet. Något som bara kort efter framstod som extremt vansinne och mer som en morfindröm.

Det går upp och ner. Och jag har vant mig.

Jag har hanterat alla känslor kring fallet och klättring med extremt stor öppenhet. Från dag ett. Tillåtit mig att känna allt. Rädsla, skam, sorg, vrede och irritation. Och glädje. Glädje för att jag är jag och för att det är ett förbannat fint intresse att klättra i alla tänkbara sorters berg. Med alla tänkbara sorts människor.

Det ger mycket. Och kan ta mycket.

Idag upplever jag en afterglow från igår. Kroppen är glad. Jag är kemi och klättring påverkar kemin i min kropp. Höjden, anspänningen och belöningen efteråt frigör dopamin och andra ämnen i mig. Vissa är mer mottagliga för dessa än andra verkar det som. Och jag är tydligen klätterknarkarnas Kurt fucking Cobain.

Jag diskuterade med min fru om att eventuellt bli besatt av klättring - två kvällar i veckan i alla fall. Hon svarade:

-Ja, hur ska du annars göra, tänkte du? Jag har aldrig sett dig göra någonting utan att bli besatt. För dig skulle det ju vara som att spela fotboll utan att skjuta på mål.

Min smarta fantastiska fru. Jag kan inte göra det här utan att göra det 100 procent. Men jag kan göra det utan att ta onödiga risker.

Jag kan inte ta onödiga risker. Men jag kan bli stark. Jävligt stark.

Tillbaka!

Hade smygpremiär för min sprillans nya rygg i helgen. Ett spontant chins-set blev först ut. Utan uppvärmning. På en blöt gungställning i Skarpnäck. Med en missnöjd son som ropade kom ner! på marken nedanför. Så många som möjligt var målet.

Inte i närheten av mina trettio reps innan olyckan. Men nästan häften i alla fall. Träningsvärken? Helt jävla bananer!

Men idag var det premiär på riktigt!

Pirrigt på vägen dit. Faktiskt. Fnissigt, liksom. Märkliga känslor att plocka fram grejerna ur förrådet hemma. Kritresterna från min sele vet jag ju till exempel var de kommer ifrån. Från Stålfinger. Från olyckan. Från det som inte kunde hända, men som hände. Men trots denna pust av olycka kände jag inget obehag. Att autobeleja på klättercentret är så långt bort från intensiv trad man kan komma.

Robin förevigade och bjöd på kaffe.

Känslan jag bar med mig hem ikväll genom den dystert dyngsura höstnatten var hur ofattbart svag man hinner bli på två månader. Jag mini-projektade två 6b+. Kom inte upp. JAG KOM INTE UPP!!! 6B+!!! Pumpade sönder totalt och hade inte en chans att återhämta mig. Ryggen kändes lite. Men mest var det nog känslan av att vara rädd för att den skulle kännas som kändes.

Lite obehag att pusha på. Att gå ur komfortzonen. Hur mycket komfortzon det nu finns på autobelej. (inte mycket) Lite extra nojfippel med selen och karbinerna. Men lugnt.

Men mest: irritation över svagheten! Och nu, några timmar senare: endorfinernas härliga händer som varsamt smeker synapserna. 

Alla stora ord om att finklättra soliga höstdagar är som bortblåsta nu. Jag vill bli smal. Jag vill bli hård. Jag vill bli stark. Jag vill klättra.



  

61 dagar och 7 kilo senare

Idag ... och för två månader sedan.

Vill du veta hur sju kilo underhudsfett ser ut? Så här!

Förmodligen är det minst tio kilo efter som jag tappat muskler också. Inte en sekunds träning på två månader. Bara väldigt mycket god mat, gott vin och minst femton hinkar Ben & Jerrys. Det går snabbt att förfalla. fyra-och-en-halv-packet tog ett bra tag att mejsla fram. 61 dagar att tappa.

Men nu är det nog.

Idag är första dagen av resten av mitt liv. Två ägg och en kopp kaffe till frukost. Träning imorgon.

Två månader efter kraschen

Tillbaka på Karolinska - två månader efter att jag ovarsamt knycklades ihop mot ett stycke Sörmländsk granit.

Tillbaka hos överläkare Gerdheim. Mannen med de bra nyheterna. 

Förutom att jag fick nyheter av honom - som jag ska återkomma till - upptäckte jag att jag mot alla odds börjar jag hitta på bygget! Det inre informationssystemet till trots. Gick raka spåret till röntgen, upp till centralkassan, till den bästa restaurangen (Restaurang Alfred) och sedan till Gerdheim.

Behövde bara ringa min lillebror som är läkare där en gång från någon märklig katakomb och fråga var jag var någonstans.

Dessutom har jag fått frikort, så nu kan jag leva ut alla mina husläkardrömmar kostnadsfritt.

Så till de viktiga nyheterna. Den trasiga kotan är inte trasig längre. Den är hel. Men komprimerad. Den ser fortfarande sorgligt platt ut på röntgenbilderna, och kommer fortsätta göra det resten av mitt liv. Men den kommer bli hårdare och inte ge mig några men. Trodde läkaren. Och de brukar ju inte vara positiva i onödan.

Jag känner mig ofta trött i ryggen. Som efter ett stenhårt pass. Inte som dagen efter, utan precis som när man kör en korsryggsövning till failure. Alltså utmattad.

Det kommer inte vara bestående, men kan hålla i sig upp till ett år.

På frågan om jag kan ladda fullt nu svarade Gerdheim "ja".
På frågan om jag kunde köra fullt-jävla-ös-medvetslös-så-att-flappersena-hänger-som-bacon-längst-handlovarna-och-tårarna-rinner var svaret också "ja".

På frågan till mig själv om jag ska gå och klättra i veckan svarar jag mig själv med en motfråga:

Röker dom i Grekland?

Älskade, hatade

Jag har givit så mycket till dig.

Jag har hängt i rep i duggregn med ansiktet fullt av mossdamm för dig. Trotsat mörker och kyla. Borstat, bultat, nyturat och ritat förare i timmar. Rest land och rike runt och lämnat andra bakom mig för dig. Låtit blod, svett och tårar rinna för dig. Spenderat enorma summor på dig. Och tid. En oändlig jävla massa tid.

Jag gav dig allt. Allt!

Och så behandlar du mig så här! Du dödade mig nästan klätterjävel. Är det tacken?

Jag känner att jag är arg på klättringen. Jag vill göra slut med klättringen. Slå tillbaka. Det får räcka nu din jävla klättring, märker jag att jag formulerar för mig själv. Jag vill straffa klättringen. Hitta på annat som inte har med klättringen att göra. För att visa klättringen att jag har annat. Att jag kan klara mig bra utan. Jag vill göra slut.

Det är lika orimliga som orättvisa tankar vet jag. Men i nattens mörka timmar tänker jag så här, när alla små och stora familjemedlemmar andas lugnt i rummen omkring mig. Jag känner mig som en bedragen, sviken och misshandlad äkta hälft. Så lurad. Så trasig.

Så hur ska jag göra med dig, älskade hatade klättring?

Jag tror jag behöver tänka. Att vi behöver vara ifrån varandra ett tag. Jag vet att du inte kan höra mig. Men jag vet att du väntar.

Frihet

"Du är så lugn och harmonisk nu för tiden. Förut kändes det som du alltid skulle iväg."

Min frus ord. Förstår vad hon menar. Många saker jag upplevt och upplever är symptomatiskt för någon som är på väg ut ur ett svårt beroende. Först olust. En stark längtan. Avtändning. Sedan en mildare molande känsla av saknad.

Och nu, frihet.

Det låter kanske larvigt. Men jag känner mig fri. Jag har drömt om klättring varje (ja, varje!) natt i åtta år. Jag har alltid räknat tiden till nästa pass. Kollat YR som en slav och upplevt stark förtvivlan när helgen regnat bort eller sticket varit dåligt. Jag tror till och med att jag försummat mina nära, om jag ska vara helt ärlig.

Men nu. Jag har ingen abstinens. Inget sug efter att klättra. Ingen rädsla för regn, bilringar eller svaga pulleys. 

Klättring är naturligtvis till större delen är en drog med positiva effekter. Det är trevligt att vara beroende av att nypa i sten. Och inte så värst farligt. Men det finns nersidor. Skador, och det faktum att klättring kan konsumera hur mycket tid som helst. Och skapa en hel del stress på olika sätt.

Jag missbrukade nikotin i femton år. Sedan gick jag igenom skärselden och blev fri. Likheterna med klättringen är i många fall slående, tycker i alla fall jag. Idag kan jag festsnusa och bruka nikotin utan att missbruka. Jag blir glad och taggad av en rejäl polissnus under läppen. Alltid i samband med ett glas vin eller en öl. Vid ett festligt tillfälle. Aldrig till vardags. Aldrig.

Det går. Jag har snusat nästan varje helg i snart åtta år.

Min förhoppning är nu att jag kanske kommer kunna festklättra mer i framtiden. Hålla distans. Att inte försumma min familj. Att hitta balans. Livet kräver balans av mig mig nu. Jag vill höra mig själv säga:

Jorå, jag klättrar. Jag åker ut riktigt fina dagar till något mysigt berg och drar av nån vända på topprep, grillar lite korv och sen får ungarna köra tills de tröttnar.

... och tycka att det är okej. Raka motsatsen till vad en klätterkompis och familjefar väste halvhögt - utom hörhåll för sin familj - när de skrattande njöt i solskenet på Ekoberget:

Fan, jag hatar när familjen ska med ut och förstöra hela dagen med sitt jävla mys på klippan.

Kanyler, knark och klätterminnen

Anders som säkrade mig den ödesdigra dagen för snart två månader sedan städade ur sin klätterväska igår.

Innehållet var minst sagt ... annorlunda.

Det var alla tomma sprutor, emballage och annat som hamnat i hans väska i villervallan efter kraschen. Får lite obehagskänslor när det dukas upp så här måste jag säga. Ser ut att ha varit en rejäl holmgång. I alla fall tillräckligt rejäl för att jag skulle bli så pass stenad att jag inte kommer ihåg ens vart hälften av alla kanyler och bandage hamnade.

150 kronor kostade kalaset. Men då ingick plingplongtaxi till lasarettet. Fan vilket underbart land vi lever i. Och fan vad jag älskar att betala skatt.

I övrig börjar jag tröttna på att ha ont. Tanden - eller hålet efter tanden nu mer - gör ont. Armbågen gör ont. Foten. Och ryggen gör ont. Inte mycket. Bara på ett tröttsamt och utdraget sätt.

Tänker fortfarande på vad denna enda lilla jäkla sekund gjorde med mig. Eller snarare vad jag lyckades göra med mig själv under denna sekund. Blir irriterad över det ibland. Mer än jag känner mig tacksam. Det är såklart förskräckligt. Jag borde tänka på vilken tur jag haft. Men det gör jag inte så ofta.

Jag tänker lika lite på allt annat jävligt som kan drabba en som jag tänker på vad som kunde ha hänt den där dagen. Jag kunde ha dött. Ja, men jag kunde ha dött på bilresan ner också.

Kanske är det något sorts mentalt skydd.

Allt sådant måste rivas ner. Det vet jag. Jag har rivit i mitt inre förut. Det är värre än att bryta ryggen. Men det går i alla fall över.

Strax tillbaka

Trägressionträning

En månad sedan olyckan. En månad till korsett av.

Jag har så länge jag kan minnas visualiserat min framtid mycket noga. Blir det inte som jag tänkt mig blir jag alltid frustrerad. Känner igen beteendet hos min snart treåriga son. Själv har jag blivit så pass bra på att hantera frustrationen att jag inte längre behöver bita någon i ansiktet - som min son - men ibland är det inte långt ifrån.

Nu har jag börjat visualisera min återkomst till träningen. Med stor försiktighet. Två saker känner jag en osäkerhet kring. Kommer jag att ha psyket? Tänk om jag inte ens vågar leda? Jag har varit med om en allvarlig incident tidigare. Då kom ingen till skada. Men psyket blev lidande i över ett år efter händelsen. Hur det blir nu är svårt att veta.

Det andra är fysiskt.

Kommer jag att kunna komma tillbaka? Min läkare säger att jag kommer bli återställd. Frågan är bara återställd till vad? Jag vill inte bli återställd till att kunna gå på ett spinningpass eller nån häftig crossfitcirkel på Sats en dag i veckan. Jag vill ju chinna med fyrtio kilos motvikt. Jag vill köra halvtimmes pumpsessions i tunneln på Verket tills huden rullar av händerna. Jag vill skrikande bryta ner mig och bygga upp mig för att sedan möta våren med ett boulderpers. Precis som vanligt.

Jag vill återställas till ett monster. Jag tror inte min läkare förstår riktigt vad det innebär.

Därför försöker jag skruva ner förväntningarna. Orkar inte bli besviken på mig själv. Tänker att jag även om inte ryggen pallar så kan jag i alla fall kunna köra ett gäng riktigt hårda Transgressioncykler under vintern ....

... och bli en starkare bouldrare än jag någonsin varit, i alla fall.
...och få ett sjukt jävla nyp, i alla fall.
...och äntligen sätta The Great Orme i Orhem, i alla fall.

Och, så är jag där igen.
Som vanligt.

(För)säkring klar!

För ett år sedan såg jag över mina försäkringar. Idag är jag glad att jag gjorde det.

Ingen av mina försäkringar jag hade då täckte klättring i någon form. Inte livförsäkringen från Nordea. Inte sjuk- skadeförsäkringen från IF. Kollade även med Moderna.

Nopes, inte där heller.

Trygg Hansa hade däremot inga som helst begränsningar för varken höjd eller aktivitet. Eller som säljaren sa:

-Med den här försäkringen kan du bestiga Everest kompis.

Och det menade han faktiskt bokstavligt. Man kan använda deras försäkringar även i alpina sammanhang, enligt dem själva i alla fall.

Nu när jag tyvärr fick användning av försäkringen har det varit ofattbart smidigt. Säkringarna jag lämnade kvar i berget. De säkringar som gick sönder. Allt från kläder och prylar till mediciner, vårdavgifter och till och med tänderna. Allt fick jag ersättning för. Kontant. Utan kvitton. Utan knussel.

Jag är både imponerad och glad. Med de andra bolagen hade jag inte fått någon hjälp alls. Nordea sa till och med att de inkluderade bergsklättring i deras livförsäkring. Först. Men när jag kollade närmare fick jag själva berätta vad jag hittat i det finstilta: gäller ej klättring i någon form.

Risigt är ett svagt ord.

Tänk följande scenario: det som inte kan hända händer. Du går i backen skadar dig och dör sedan på sjukhus. Din livförsäkring med Nordea som ska gälla klättring enligt deras utsago gäller inte. Dina efterlevande får inte en krona. Om du tror att Svenska Klätterförbundets försäkring ska hjälpa dina nära tror du fel. I all fall nästan fel. De betalar ut femtio tusen. Visst, det är alltid något. Men hade min partner gått bort hade jag sett femtio lax som ett hån.

Klättra hårt och säkert. Och ha en bra försäkring för den eventuella dagen olyckan är framme.

Fraktur i oturen

En FracFinder.

Igår vaknade jag av en fullkomligt vidrig smärta i en tand.

Just det ja! Tandjävlarna! tänkte jag. Lätta att glömma och lika lätta att komma ihåg när de väl ger sig till känna. Barn, klättring och träning har kommit mellan mig och min årliga undersökning. Som vanligt. Gick dit, med den klassiska förlåt-jag-har-inte-borstat-ordentligt-skammen i kroppen.

Oj, vad har du gjort? frågar Demir.
Inte borstat så bra tror jag, svarar jag.
Näe, den där, säger Demir och pekar på korsetten.

Jag förklarar. Demir nickar och tar fram en FracFinder. En liten blå plastpryl som man hittar dolda tandfrakturer med. Demir knackar på mina tänder med FracFindern. Jag skriker rakt ut.

Du har en fraktur i en tand, konstaterar han sedan.
Jag känner det, svarar jag.

Sedan förklarar Demir att när man dunsar i backen ordentligt slår man ofta i hop käkarna hårt. Resultatet kan bli att man helt slår sönder tänder på kuppen. Det har jag gjort. Knäckte en hörntand tvärs över. Den satt i princip bara fast i tandköttet.

När tandläkare konstaterar att de inte kan rädda en tand utan måste döda den blir de ledsna på ett väldigt gulligt tandläkarsätt, tycker jag. Demir lägger försiktigt sin hand på min axel, ser väldigt sorgsen ut och säger allvarligt:

Jag kan inte göra mer för din tand. Vi har förlorat den.

Tre positiva saker:

Jag har lärt mig vad en FracFinder är.
Jag hade tungan i gommen och inte mellan tänderna.
Jag fick ta morfin igen.

Smygpremiär

På utsteget. Och insteget.

I helgen hade jag smygpremiär.

Jag och min son solade en nytur (förmodligen gjord, men inte rapporterad) i lekparken. Jag gick andreman.

Att få känna krispig, torr granit under fingertopparna medan höstsolen värmde nacken! Jäklar vilken känsla. Bara dessa tre helt odramatiska meter skapade ett enormt välbehag i kroppen.

Längtar ut i skogen.

Du har bara en chans - ta den inte!

Jag har chansat ganska mycket när jag klättrat.

Och inte bara när jag klättrat. Extremsporterna jag pysslat med har genomsyrats av sägningar som Fear is a mindkiller!, Skate or die!, Go big, or go home!, A muerte!, Gå på! och så vidare. Jag utgår ifrån att även du känner igen orden och meningarna om du pysslar med någon extremsport.

Omständigheterna har tvingat mig att tänka på detta lite extra senaste veckorna. Jag har gått på och jag har klättrat A muerte. Jag har trotsat rädslan och övervunnit den fler gånger än jag kan minnas. Det man mer sällan pratar om är förberedelser, säkerhetstänk och riskkalkylering.

Jag blir uppriktigt förvånad när jag ser hur mycket klättrare har räknat på marginaler, friktioner och belastningar. För mig har det varit lätt att tänka Bit ihop! Kliv på! och sedan chansat. Är det något jag tänkt på de senaste veckorna är det att jag har mig själv att skylla för olyckan. Inte otur. Inte en inverterad säkring. 

Jag chansade när jag inte borde ha chansat. Det är min slutsats.

Stålfinger är ingen sportled.

Jag borde ha kalkylerat mer. Testat mer. Minimerat riskerna och sedan gått. Jag lät känslorna ta överhand. Jag ville skicka leden. Men jag var inte redo. Visst, jag är stark som ett svin. Jag är en duktig och säker sportklättrare med erfarenhet.

Men Stålfinger är ingen sportled.

Med facit i handen behandlade jag den som en sådan. Visst, jag tickade lite lägg. Men jag la inte säkringarna riktigt där jag skulle. Jag trodde säkringen var bomber. Men det var den inte. Hade jag klivit på genom kruxet och missat klippet efter hade kammen som gick sönder knappt tagit något. Ens om den suttit. Jag hade kratrat i alla fall. Min gameplan fungerade helt enkelt inte. Mest för att den inte var tillräckligt inrepad.

Lite för dålig gameplan.
Lite för dålig på att lägga.
Lite för dålig på att klättra spricka.

Jag spelade med fel gäng killar med lite för stor insats på en aningens för dålig hand. Många små faktorer som tillsammans ledde till en stortorsk.

Det mest skrämmande är att det förmodligen kunde ha hänt någon annanstans med ett helt annat utfall. Högst upp på Prismaster på Häller till exempel. Då hade det varit 46 meter och inte 6. Eller på utsteget på Clark Kent.  26 meter. Inte 6. Kanske hade mellansäkringarna tagit. Kanske hade en av mina Aliens inverterat. Kanske.

Mörka, mörka tankar.

Tradklättring är inte sportklättring. Det har jag lärt mig nu. En crash course, om man så vill. För tre veckor sedan trodde jag att jag var en tradklättrare. Det är jag inte. Jag är en sportklättrare som håller på att lära mig att tradda.

Jag är vekligen osäker på om jag vill fortsätta lära mig tradda.  Jag är ingen duvunge längre. Jag har en erfarenhet som definitivt kommer göra mig till en bättre traddare. Ett ess i rockärmen. Men i potten ligger ett liv till nu.

Hon heter Maj och är tre dagar gammal. Jag är glad att jag fick träffa henne.

Den flexibla människan

Vardagens outfit

Det är märkligt.

Ena dagen springer jag tre mil i veckan. Nästa kan jag knappt röra mig. Ena dagen gör jag laps på en boulder jag knappt kom upp på förut. Nästa kan jag inte ens hämta en tröja från högsta hyllan i garderoben. Från toppform till nollform.

Ändå vänjer jag mig. Tar det som normalt.

Jag undrar ibland hur töjbar människan är. Hur mycket vi kan vänja oss vid. Att inte röra sig under en begränsad tid verkar kunna gå bra. Har inte ens saknat klättringen. En vän till mig har förlorat sin syster, sin man och sina föräldrar. På min farfars begravning sa hon: man vänjer sig med allt. Ta det från ett proffs. Ord som bet sig fast.

Jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna. Dels för att jag blivit pappa igen, men också för att jag inte känner att jag har lika mycket att säga. Jag trillade. Jag överlevde. Jag vänjer mig. Det har blivit vardag att hasa upp ur sängen. Att trä på sig korsetten. Att inte träna. Att göra annat.

Kan till och med känna en lättnad över att kunna svulla en helg utan att känna hur projekten förflyttar sig längre bort med varje tugga grillchips. En lättnad över att inte behöva kolla YR och hoppas på stick när klätterdagarna ska pressas in i schemat. Ett lugn över att leka i sandlådan utan att ett fin dag på klippan går förlorad. Avkoppling över att inte ticka av de åtta passen per vecka.

Flexibilitet. Flexibilitet och lugn.

Hej, jag heter Erik. Jag är träningsnarkoman.

Åtta pass i veckan: check!

När jag började klättra för åtta år sedan var jag en lönnfet, armsvag grafisk formstudent och smygalkis. Min lillebror som då var dörrvakt tog med mig till lokala källargymmet i någon form av uppstyrningsförsök. Han suckade åt mina sorgliga försök att göra en (!) pull up. Dessa försök resulterade i exakt noll antal chins och en sträckning i ryggen.

När jag lite senare av en slump började klättra tog det ett halvår för mig att klättra 6a-leder inomhus. Nästan alla jag lärt klättra gör samma leder första gången de klättrar.

Kort sagt, jag var skit.

I alla fall rent fysiskt. Och ganska mycket rent psykiskt också, om jag ska vara ärlig. Inget klätterämne direkt.

Jag har alltid behövt röra mig och utmana mig för att må bra i huvudet. Och i kroppen. Jag har extremt mycket energi och har genom året klättrat i träd, golfat, skateat, spelat bandy, hockey och fotboll. Jag har målat graffiti och letat underjordiska tunnlar som urban upptäckare. Jag har cyklat både downhill och BMX. Uppför och utförs. Snowboard och skidor.

På väg in i vuxenlivet föll detta i glömska. Jag blev mer intresserad av annat. Kroppen och psyket fick stå för kostnaden.

När jag upptäckte klättringen var jag fast direkt.

Verkligen fast.

Jag har sportklättrat i Rumänien, Laos och Malaysia. Bouldrat i Sydafrika och Thailand. Traddat mig genom Sverige från Bohuslän till Örebro. Satt upp nyturer och borstat mossa. Gått med orienteringskartor i kärr och täta buskage för att leta bumlingar och väggar. Jag har bulkat och svultit och drömt om klättring varje natt, och tänkt på klättring varje dag. Men under de åtta åren har jag aldrig haft mer än en veckas uppehåll från stenarna.  


Förrän nu.

Det känns helt vidrigt att låta kroppen bli mjuk och tung. Magen plufsig och armarna slappa. Men jag kan inte. Kan knappt gå ordentligt. Kan inte lyfta något tillräckligt tungt. Kan inte ta i. Kan inte bygga eller bränna.

Kan inte.

Intalar mig själv att vilan är bra för kroppen. Och psyket. Läste i en bok att kroppen på något magiskt sätt sorterar ut ens bibliotek av klätterrörelser i huvudet som bäst under några månaders uppehåll och att man faktiskt kan få bättre teknik på så vis.

Jag är skeptisk. Mitt bästa tips för färska klättrare är att klättra mycket för att bli bra på att klättra. Allt annat kan komma sedan. Att jag däremot rent fysiskt borde unna mig några veckors vila efter åtta år av klättring är inte lika svårt för mig att tro på.

Det känns till och med nästan okej.
 




 

Framtiden, enligt Gerdheim

Solig höstdag. Några få kvadratmillimeter stealthgummi under en klättersko som förlorar friktionen mot graniten. En millisekund.

Lägg till ett par hundradelar av oplanerad förflyttning av energi mellan kött, metall och sten. Sedan fritt fall. Addera någon sekund till.

Trehundrasextiofem dagar plus av konsekvenser.

En märklig ekvation.

Framtiden, enligt doktor Gerdheim:

Den trasiga kotan är fortfarande trasig. Mjuk, platt och sprucken. Nu läker den och kommer bli mindre än de andra kotorna. Mindre, men hårdare. Och hel. Ser så bra ut som den kan göra. Det ena tar ut den andra förstod jag den som. Liten, men naggande hård.

Närmaste månaden får jag gå, cykla och röra mig. Träna lite försiktigt. Dock inte rygg eller mage.

Den 17 oktober får jag krypa ur korsetten. Sedan kan jag börja träna med vikt igen.

I september nästa år bör jag inte längre känna av smärta i ländryggen. Under kommande år - eller kanske längre - kommer jag kunna bli tröttare i ryggen fortare än vanligt. "Sånt här tar tid vettu", som Gerdheim säger.

Men jag hoppas på vårsticket. Till dess: ses på Verket om 44 dagar.

På sjukhus

Mina steg ljuder i de ändlösa korridorerna. Färgskalor och inredning har teleporterats direkt från 70-talet. Lukten av handsprit impregnerad i väggarna. Kaosartade trånga utrymmen avlöser varandra och övergår utan synlig logik till ekande tomma korridorer. Och så kaos igen. Och bårarna med de gråa människorna i gula filtar som andas tungt. Gapande munnar. Tomma blickar. Dörrarna med skyltar som fortplantar sig en klump i magen:

Lungröntgen. Kapell.

Det är något så ofattbart starkt här-och-nu med sjukhus. Liv börjar. Liv slutar. Besked som någon längtar efter. Besked som ingen någonsin borde behöva få. Förstår hur Trier fick sin idé till Riket. Bara en lätt kameraåkning i vilken sjukhuskorridor som helst i vilket land i världen som helst skulle kunna beröra och bli något.

Här är även jag idag. Mitt i alla andra sjukhusbesökares glädje, sorg och liv. Hasar mig runt på ett ben med andra foten släpandes. Trodde inte jag skulle behöva kryckorna i ett svagt ögonblick, stärkt av Oxikodon. Men märkligt nog är foten en bubblare på både smärt- och problemtoppen.  Ryggen är okej. Och dessutom ska jag varken in bakom skylten Lungröntgen eller Kapell. Jag är lyckligt lottad i sällskapet.

Idag ska läkarna titta på min ryggrad som Anki och hennes kollega förevigade djupt nere i katakomberna i ett fönsterlöst rum.

Och imorgon klockan nio är det min tur att få besked.

Hudlös

Hejdå härliga hud

Nu har löven börjat falla. Och huden.

Jag har filat den. Smörjt in den. Svurit över den och vårdat den ömt. Den var tunn, seg och stark min hud. En jävligt bra fingerhud helt enkelt.

Det är tråkigt att se den förfalla.

Press

The Crash Reel stannar kvar och skapar mer funderingar.

Orden Kevins pappa säger biter sig fast. Han undrar hur höga väggarna i en pipe kan bli innan någon drar en gräns. Allt blir större. Allt blir farligare. Allt blir extremare. Publikens sug måste mättas. De får inte tröttna.

Under tiden blir skadorna blir fler. Och allvarligare.

I alla fall är det ett budskap jag tycker lyser igenom i filmen. Jämför man med skateboardkulturen som jag själv känner väl till blir det nästan löjligt påtagligt. I filmerna jag såg när jag var en lovande ung skateare gjordes enkla kickflips (!) och en och annan pop över någon betongsugga. Ett gäng år senare gör Danny Way en air över kinesiska muren i en produktion vars budget, publik och farlighet måste överstiga alla nittiotalets filmer tillsammans.

Och inom klättring?

Jag tänker direkt på Honnolds bestigning av El Sendero Luminoso. En kittlande historia som - mig veterligen - saknar motstycke i den filmade klätterhistorien. Ett företags logotyp syns tidigt i filmen. Samma företag syns frekvent i Honnolds alla upptåg.

Hur kommer snacket gå om - eller kanske snarare när - han ramlar ner? Kommer vi sucka och säga att "det visste ju alla"? Kommer sponsorerna ifrågasättas för att de betalade honom för att bära gräsligt fula shorts och skjortor medan han riskerade livet på allt mer raffinerade sätt? Kommer röster höjas om det ibland glorifierade soloklättrandet och hur många dessutom slår mynt av detta?

Jag funderar också lite hur detta eviga matande av prestation, risk och kontrollerande av densamma har påverkat mig. Jag slukar filmer som till exempel Odyssey och Hard Grit på löpande band. Älskar att sitta med fuktiga händer i soffan och drömma mig ut till klipporna. Till prestationen och äventyret.

Hur uppstår drivet att utmana mig själv? Både mentalt, fysiskt och i kombination. Så mycket att jag hänger vrålande i mina fingerleder. Så mycket att jag pumptränar tills jag kräks. Så mycket att jag pressade mig mentalt tills jag faktiskt bröt ryggen.

När jag började klättra ville jag klättra hårdare för att kunna ha något att klättra på. Trad tyckte jag var både för dyrt och för farligt. Och som femmaklättrare i sportregistret finns inte mycket att nypa i Stockholm.

Men nu klättrar jag hårt och har sportleder så att det räcker en livstid. Ändå vill jag klättra hårdare. Jag hade gjort Stålfinger på topprep tre gånger utan att ens bli pumpad. Ändå ville jag fria den.

Varför?

För mig finns det inget enkelt svar på den frågan.

Comic relief

Idag fredag bjuds det på: igenkänningshumor.
I alla fall om man är envis.

Filmterapi - The Crash Reel

Fick tips från den här farbrorn om den här filmen.

Jag och fru tryckte igång en gratismånad på Netflix, rev upp en Ben & Jerry och tittade.

The Crash Reel handlar om sjukt-jävla-på-G-snowboard-snubben Kevin Pearce som slammar hårt och får hjärnskador. Den handlar också väldigt mycket om att vara en besatt och passionerad människa, men lika mycket att leva - och i vissa fall dö - med en sådan.

Se den.

Några reflektioner:

* Jag känner mig plötsligt tursam och lyckligt lottad i min trepunktskorsett.
* Jag är evigt tacksam för att jag mest landade på fötterna och röven och inte på huvudet.
* Jag kommer använda hjälm när jag klättrar i fortsättningen. Kanske till och med när jag bouldrar. 

I övrigt. Fy fan vad läskigt att behöva uppleva hur en närstående vaknar upp och är någon annan. Den tanken ekar i mitt huvud idag. Funderar också på hur viktigt det är att inte vara svart eller vit i detta med extremsport och passion.

Vill man leva med någon som har en sådan passion måste man låta denna personen vara sig själv och kunna bjuda in obehaget.

Vill man som passionerad extremsportare leva med andra människor måste man respektera de man lever med.

Men föräldrar. Hur gör man med dem?

Balans och gränser. För de balans- och gränslösa.

Att klättra. Eller inte.

Jag tror att jag börjar få distans till det som hänt. Lite i alla fall.

Smekveckan är över. Nu vet alla. Gjort är gjort. Att kliva i korsetten varje morgon har blivit vardag. Halta upp ur sängen. Känna sig som en pensionär. Korsett på. Ta morfin. Det är ömt och lite skavt där den trycker mot kroppen.

Ska jag fortsätta klättra? Hängde in alla klättersaker i förrådet i helgen. Inte för att sälja på Blocket eller låta falla i glömska märkte jag, utan för att plocka fram efter ett halvår. Och plötsligt hade jag svarat på frågan själv.

Det är klart jag ska fortsätta klättra! Så fort jag blir tillräckligt frisk.

Frågan är bara i vilken form. Jag vet ärligt talat inte om jag har det mentala kapaciteten. Jag kanske inte ens kan leda. Jag är skrämd av det som hänt. Jag är livrädd.

En spricka i det okrossbara glaset.

Men jag ska klättra. Jag älskar att klättra. Jag kanske kommer bli en plastkramare, en boulderråtta med råstarka fingar eller en topprepsjunkie. Men fan vad jag ska klättra.

Av. Eller på.

Bada binge!

Jag är en av-eller-på-människa.

I somras, innan fallet, byggde jag en egen pumpvägg vid sommarstugan. Köttade cirklar på väggen tills huden hängde i flikar över de blödande, kritade händerna. Smärta. Bra smärta. Jag körde power-endurance-dödhäng för fingrarna på transgressionbrädan. Tio häng. Fem vila. Tio häng. Fem vila. Och så vidare tills jag skrek rakt ut över närkeslätternas blånande berg. Jag var i mitt livs form. Är nog fortfarande i form. Men tyvärr kan jag inte klättra. Kan knappt gå på toa själv.

Frustrationen har inte kommit ännu. Men jag känner den. Jag kan inte träna. På ett halvår. Jag hittar andra utvägar. Andra utlopp. Igår åt jag en hel äppelpaj med en liter gräddglass själv och kollade på Sopranos. Häromdagen åt jag upp allt på bilden. Okej, min gravida fru hjälpte till lite. 

Måste ta mig i kragen. Innan jag började klättra såg jag ut som Ebbot. Inget fel med det förstås. Men jag vill inte tillbaka dit. 186. Nittiofem pannor. Inga muskler. Idag: sjuttiofyra kilo rippad farbror.

Måste ha en plan. Måste rikta min besatthet. Måste komma igång.

Men vad ska jag göra?

Nu har jag klättrat Stålfinger 184 gånger.

Förra året i Augusti gjorde jag de första försöken på topprep. Tänkte jag skulle leda efter några press. Istället fick jag åka hem med magen full av ödmjukhetspaj. Och fingrarna i en påse.

Fem försök.

I år topprepade jag tre gånger. Ett skitförsök. Två sänd. Ett ledpress. Åkte hem i ambulans.

Fyra plus fem är nio.

Varje kväll när jag ska sova klättrar jag Stålfinger minst femton gånger. Varje dag när jag stannar upp klättrar jag Stålfinger. I kassan på Coop. På tunnelbanan. Till morgonkaffet.

Höger fot på nabben. Höger hand på slopern. Vänster fot upp. Tryck till! Det går. Jamma vänster. Låt köttet formas av den kalla graniten. Låt fingrarna sjunka in ordentligt. Smärtan är bra. Gilla smärtan! Det betyder att du sitter fast.

Andas! Lägg!

Kliv upp. Vänster i den hyfsade slotten. Köttet formas. Klippan formar kroppen.

Lägg! Andas!

Layback. Bra för vänsterhanden! Litet tickat steg på facet. Tryck. Jo, det går! Listen långt borta. Våga. Lita på kroppen. Mer andetag. Framför ansiktet ett hav av gul granit. Jag, klippan och andetagen. Alla intryck är som skärpta av ett filter i Photoshop. Det kalla, klara luften är overkligt frisk. Prasslet av löv är kristallklart. Förstärkt. Fingrarna upplever graniten som om de plötsligt fått dubbla antalet nervtrådar i fingertopparna. Allt annat bleknar bort. Det är bara jag, klippan och andetagen. I ögonblicket.

Lägg! Andas!

Snabbt räknat klättrar jag Stålfinger tio gånger dagtid också. Tio varje dag. Femton varje kväll. Gånger sju. 175 gånger. Addera de nio försöken innan.

184 gånger. Varje dag. Varje natt. Det kommer bli fler. Det är jag säker på. Är det så här en besatthet börjar? Eller är jag redan bortom den punkten.

I tanken ramlar jag inte.

Visa lite ryggrad!

Okej då. Här är den. Burstfraktur på kota L1. Burstfraktur förresten. Ska jag någonsin starta ett band som spelar hård musik av något slag ska bandet heta Burstfraktur.

Stenhårt. Tyskt. Svårlyssnat.
Något för konnässörerna.

Idag tänkte jag på att sända Stålfinger på årsdagen av kraschen. Tänkte alltså. Sedan fick min fru sätta på mig byxor och strumpor. Och så haltade jag till köksbordet och tog mitt syntetiska morfin.

Jag är jag.

Makrfallstankar och orkesterpukor

 "Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting - och de kloka så fulla av tvivel"

Lite utslag på carpe diem-mätarna kanske? Absolut! Detta till trots: Bertrand Russels citat ovan satt uppe i hallen i mitt barndomshem. Gulnad fotostatkopia nålad på kork. Jag gillar det.

Det har dessutom klarnat mer och mer under åren. Idag betyder det för mig att det inte finns några enkla svar på någonting. Allt har för- och nackdelar. Inget är rätt eller fel. Ingen är ond eller god. Det finns inget svart eller vitt. Bara enorma skalor i grått, med olika toningar.

Dessutom är detta en sjukt tråkigt utgångspunkt för bra diskussioner.

Jag är jag. Jag kommer levererad med bra sidor och dåliga sidor. Det finurliga med sidorna som jag ser det är att de sitter ihop. Inom terapifomen Psykosyntes brukar man prata om den inre orkestern. Där du själv är dirigent. Alla instrument behövs. De måste bara spela i takt. De måste spela med hänsyn till varandra. Inget bör spela för högt eller för lågt.

Orkesterpukorna kan verka lite over-the-top. Triangeln kanske ses som försumbar. Men nej! Alla behövs. Konkar man ut harpan ur salongen kan man ge sig fan på att orkestern kommer att bli sämre. Vissa stycken inte låta som de ska. Helthetsintrycket kommer till skada.

Jag ser mig själv i detta.

Mitt överjävliga driv att nypa i sten, borsta mossa och prata om krimpar är även mitt överjävliga driv att bygga brioräls med min son, att rita teckningar och göra överraskningsfrukostar till min fru och att vara ett socialt glidmedel på fest.

Min passion för min klättring är min passion för min fru. Är passionen för mitt barn. Är passionen för mitt liv. Är min passion. Punkt.

Det sitter ihop. Det är en sida av mig. 

Inte för att hota. Utan för att förklara.

Inte för att säga: om jag inte får klättra - får du ingen kärlek. Utan för att säga jag är den jag är. Du får hela mig.

Men jag är full av tvivel. Jag är klok.

Frukostrutinen

Breakfast for markfallare

Det näst bästa efter att få käka omelett och dricka en kopp kaffe för att sedan gå ut och njuta av det första krispiga höststicket måste väl ändå vara ... erhm ... syntetiskt morfin, en kopp kaffe och att få blogga lite.

Tihihi.

"Hur kunde du offra allt för en jävla spricka!?"

Citatet kommer från min närmaste. Citatet sammanfattar ganska bra hur många i min familj och mina närmaste icke-klättrande vänner känner, har jag i all fall fått intrycket av.

Ja, hur kan man?

Hur brukar du tänka?

Jag brukar tänka att det inte händer mig. När jag kör i tjugo kilometer i timmen för fort. När jag kör om en långtradare med en förmodat trött chaufför med mitt barn sovandes i barnstolen. När jag toppar ur en highball. När jag inte bemödar mig att lägga tätt med säkringar sista lätta biten på Clark Kent direkt på Grönbrink.

Så tänker jag. Det händer inte mig. Så har jag skyddat mig.

Inte fan tänker jag: näe, jag kör inte om. Tänk om den litauiska långtradarchaffisen sitter och kollar mess efter en 28-timmarskörning och han skulle råka kränga till, styra ut på oss, pressa oss ner i diket rakt in i en bushållplats som vi voltar över och sedan kraschar.

Inte fan tänker jag: näe, här får jag nog backa upp med ett par extra kilar om min blåa X4:a skulle vandra lite efter som jag sedan skulle kunna råka halka, falla på den - var på den plötsligt inverterar, exploderar och kastar ner mig fem meter rakt ner i marken.

Men hur ska jag tänka nu?

Ska jag fortsätta klättra behöver jag kunna motivera den enorma insatsen jag spelar med. För min egen och andras skull.

Tankearbetet fortsätter.

Världens finaste gubbar

Igår var en representant från världens bästa gubbklättergäng här och lämnade en korg med gubbiga godsaker till mig.

Inga dåliga påkar. Ord räcker inte för er omtanke. Men en stort tack kommer i alla fall en liten bit på väg: tack!

Buckle up - it's gonna be a bumpy ride

"You come here by boat and you will leave here by boat, regardless of your condition. Your rescue will be slow, chaotic, painful and expensive."

Känner du igen meningen?

Är du en av många som suttit på Freedom Bar, smuttat på en frostig Chang och slöbläddrat i Thailandsföraren gör du säkert det. Kanske har du som jag erfarit en hastig skugga över paradiset när du läst det. En liten rysning. En ögonblicksbild av någon som skriker av smärta på en hastigt ihopsatt bår. Upprörda röster längst djungelstigen. Benpipor. Kaos.

En klunk till.
Kolla! Nån ska testa Tantrum!
Ögonblicksbilden borta.
Det händer inte mig.

Nu hände det som inte händer.

Efter fallet: Anders ringde 112. De hittade inte positionen. Varken Buskhyttan, Tunabergs Kyrka eller Simonsberget gav kartträff. När de fick träff gick det fort. Anders samtal var inte ens avslutat innan räddningstjänst och ambulans var på plats. Det tog under kvarten.

Väl på plats skulle de olika räddningsteamen komma överens hur aktionen skulle gå till. Den som skulle leverera morfin hade glömt sele. Smärta. Vad som upplevdes som oändlig tid. Sedan en spruta. Det Stora Lugnet. Frälsning.

Efter undersökning och smärtlindring togs beslutet att jag skulle läggas i en sorts pulka, spännas fast och firas ner från hyllan i en rigg. Riggens vinkel justerades av en person från räddningstjänsten som firades ned med mig, fäst i riggen. Hastigheten reglerades av att man ropade till varandra. Snabbare! Långsammare! Stopp!

Över kanten måste något ha gått fel.

Pulkan tippade över kanten. Jag satt inte helt fixerad och gled i pulkan. Huvudet ner och fötterna upp. Uppskattningsvis 30 graders vinkel från min vågräta position. Rygg och nacke böjdes mot kanten och jag skrek rakt ut.

Fan! jag faller igen, tänkte jag. Fastspänd i en jävla pulka. Fyrtio jävla meter. Jag var övertygad om att jag skulle dö. För andra gången på mindre än en timme. Men jag föll inte. Färden fortsatte ner. Jag höll krampaktigt i repen. Efter drygt en och en halv timme från att första räddningspersonal var på plats spändes jag fast i traumabräda, hamnade i ambulansen.

Syrgas. EKG. Sirener. Samtal hem.

Utan att ge någon skuld skriver jag detta. I det yttersta är detta i allra högsta grad självförvållat. Jag är övertygad om att alla gjorde sitt bästa.

Men.

Det är inte så bra att tappa någon med en fraktur i ryggen. Hade frakturen varit instabil hade jag kanske aldrig mer kunnat gå igen. Jag är ingen expert på området, men jag vill tro att det måste gå att flytta en traumapatient utan att rygg och nacke utsätts för påfrestningar.

Här finns något att lära, tror jag i alla fall. Nästa gång det som inte kan hända händer.

Det tekniska

Mamma:

- Men varför var det ingen som höll i repet?

Rimlig fråga. Försöker svara. Sedan följdfrågor: 

-Hur kunde piggarna trilla ur? Var det något fel på dom?

Ja. Hur var det egentligen. Var det något fel på "piggarna"? Anders, min replagskamrat undersökte den ljusblåa X4:an igår. Den som inte borde ha rippat. Tyckte inte vi i alla fall. Inte då. Här är våra konstateranden, funderanden och eftertankar:

Kammen är skadad. Triggervajrarna har gått av. Teorin är att de gått av när kammen kraftigt belastats, gått förbi ett fullt utfällt läge och sedan blivit mindre igen. Alltså inverterat. Kammen har placerats överkammad av mig. Det hade förmodligen hänt även med en Alien av motsvarande storlek. Förmodligen inte med en motsvarande C4:a. Den är inverteringsskyddad.

Inverteringsskyddad.

Det är ett ord som tills idag inte betytt så värst mycket för mig. I förr går kunde det ha räddat mitt skinn. Gjort skillnad mellan liv och död. Lite fel placerad. Lite fel kam. Väldigt stora konsekvenser. Kanske vandrade den en aning. Kanske satte jag den en aning fel. Det spelar ingen roll. Och all roll.

Att den gula rök är inte lika komplicerat. Den placerade jag blint. "Bättre än inget i alla fall" som jag ibland tänker. Jag är inte ensam om att tänka så tror jag. Den tog ingenting av fallet. När jag tänker på vad som hänt om jag halkat vid klippet efter mår jag illa.

Det hade varit ... 

Klump.

Slutar tänka.

Jag kan också ångra att jag planerade så mycket. Jag avstod från att använda flera bra placeringar. Efter som jag ville lasta minimalt och klättra effektivt. Det var ett dumt beslut. Precis under placeringen för den blå finns ett riktigt bra kil-läge. Det har jag använt förut.

De två sista placeringarna satt kvar i väggen. Belastades heller aldrig i fallet.

Summan av kardemumman:

Små säkringar - små marginaler
Små missar - stora konsekvenser
Bättre säkra en gång för mycket än en gång för lite

X4:an till vänster. C4:a till höger.

Fallet

På väg över åkern mot berget. Tunaberg! Du som gått där vet känslan. Vinden. Det böljande fältet. Och så berget förstås! Det tornar upp sig på andra sidan. Föremålet för vårt intresse. Föremålet för drömmar, mål och längtan. De lodräta väggarna. Sprickorna som redan från avstånd syns tydligt och sätter fantasin i rörelse.

Jag är peppad. Laddad. Taggad. Och lite bajsnödig.

På väg tillbaka över åkern brukar känslan vara en annan. Trött och lycklig med nya minnen i ryggsäcken. Stordåd och roliga anekdoter och ett och annat tick. Så brukar det vara. Så trodde jag att det skulle vara även denna dag.

Jag hade fel.

Jag och Anders var ensamma. Vi värmde på Pelaren med Graces hörn som alternativ. Mitt mål för dagen var Stålfinger. Det var dessutom säsongens mål. Planen var att toppa in den och friska upp minnet. Sedan lägga säkringar på topprep och slutligen sända om allt kändes helt rätt.

Första försöket var värdelöst. Helt omöjligt! Andra lite mindre värdelöst och tredje sänd. På topprep då. Som det brukar vara ibland.

Efter jordnötssmörsmacka med sylt och kaffe gjorde jag ett till press på topprep och la alla säkringar. Det var stabilt. Säkringarna satt bra. Ingen återvändo. Nu var det ledpress som gällde. Anders klättrade lite på en grannled. Sedan var det dags.

I skrivande stund - med en trepunktskorsett runt överkroppen breddfylld med morfin - var det kanske inte riktigt dags trots allt.

Jag hade tittat på de filmer som finns tillgängliga på nätet på Stålfinger. Blev förvånad hur många som la kam istället för kil. Själv tänkte jag att det var ett bra sätt att få mer effektivitet i klättrandet, anammade detta och började med en ljusblå Camalot C4. Sedan en kil i en bomberficka under ett jam. De två sista var en ljusblå Camalot X4 och slutligen en gul X4.

På något sätt läste jag fel. Cirka fyra meter upp när man går ut höger i layback och sedan rakt upp mot det sköna handjammet (eller ut till en stor list till vänster "som man bara tar om man är sportklättrare" som en gammal räv sagt) blev jag stående. Inte trött. Men kom heller inte vidare. Såg heller inte tillräckligt bra för att kunna lägga säkringen perfekt.

Dilemma.

Jag blev inte rädd. Ingen pump. Full kontroll. Tänkte att den blåa under sitter perfekt. Sedan en bomberkil. Jag beslutar att lägga den gula blint och kliva på. Tänker att sekvensen kommer när jag väl går. Lägger den gula. Kliver ut med foten på den dåliga listen. Belastar. Försöker väga över för att kunna stäcka mig efter listen långt uppe till vänster (efter som jag ju trots allt är lite av en sportklättrare). Glömde att jag borde jammat med höger hand först. Så som man ju gör ibland. Foten släpper.

Nu upplever jag det värsta jag upplevt i hela mitt liv.

Det känns som att hoppa i vatten från hög höjd. Först ett pirr. Sedan när man slår i vattenytan: ett okontrollerat bullrade mörker. Inget upp. Inget ner. Som att surfa en stor våg och ramla. Fast i det här fallet är vågen av granit. Vattnet är inte omslutande utan plötsligt grovt, hårt och kompakt. Jag blev ihopknölad av kraften. Så kändes det. Ungefär fem meter. Sjuttiofem kilo. Det blir ganska mycket kraft.

Sedan smärtan i ryggen. Den värsta smärtan. En smärta som jag fick panik av. En smärta som inte går att beskriva. Som inte går att ta av sig. Utan kännbart slut. Jag rörde på tårna. På fingrarna. Dom ville röra sig. Någonstans en liten lättnad!

Anders ringer 112. Jag tänker på min höggravida fru och min lilla son och skäms. Vad fan har jag gjort? Börjar stillsamt gråta av smärta och skam. Det känns som när man var liten och gjort något bus. Plötsligt kommer läraren och avslöjar dig. "Och vad håller ni på med!?"

Jag och smärtan ligger på hyllan nedanför Stålfinger och jag tittar på det vackra ljuset som spelar i löven medans smärtan går i vågor. Ena sekunder skriker jag rakt ut och gråter. Andra sekunden ber jag Anders hämta kameran och tittar på filmen när jag ramlar. Mår illa. Och drar något skämt.

Är antagligen chockad.

Till slut sirener över nejden. Och en - som det beskrivs i pressen - komplicerad räddningsinsats.

Idag åkte jag tillbaka över ängen vid Simonsberget på bår, med syrgas i näsan och fastspänd på en traumabräda. Det är antagligen starten på ett nytt liv. Ett liv som jag är otroligt glad att jag får leva.

Jag tror att det är det här bloggen ska handla om. Om vägen tillbaka till klättringen. Eller vägen till något helt annat.