Strax tillbaka

Trägressionträning

En månad sedan olyckan. En månad till korsett av.

Jag har så länge jag kan minnas visualiserat min framtid mycket noga. Blir det inte som jag tänkt mig blir jag alltid frustrerad. Känner igen beteendet hos min snart treåriga son. Själv har jag blivit så pass bra på att hantera frustrationen att jag inte längre behöver bita någon i ansiktet - som min son - men ibland är det inte långt ifrån.

Nu har jag börjat visualisera min återkomst till träningen. Med stor försiktighet. Två saker känner jag en osäkerhet kring. Kommer jag att ha psyket? Tänk om jag inte ens vågar leda? Jag har varit med om en allvarlig incident tidigare. Då kom ingen till skada. Men psyket blev lidande i över ett år efter händelsen. Hur det blir nu är svårt att veta.

Det andra är fysiskt.

Kommer jag att kunna komma tillbaka? Min läkare säger att jag kommer bli återställd. Frågan är bara återställd till vad? Jag vill inte bli återställd till att kunna gå på ett spinningpass eller nån häftig crossfitcirkel på Sats en dag i veckan. Jag vill ju chinna med fyrtio kilos motvikt. Jag vill köra halvtimmes pumpsessions i tunneln på Verket tills huden rullar av händerna. Jag vill skrikande bryta ner mig och bygga upp mig för att sedan möta våren med ett boulderpers. Precis som vanligt.

Jag vill återställas till ett monster. Jag tror inte min läkare förstår riktigt vad det innebär.

Därför försöker jag skruva ner förväntningarna. Orkar inte bli besviken på mig själv. Tänker att jag även om inte ryggen pallar så kan jag i alla fall kunna köra ett gäng riktigt hårda Transgressioncykler under vintern ....

... och bli en starkare bouldrare än jag någonsin varit, i alla fall.
...och få ett sjukt jävla nyp, i alla fall.
...och äntligen sätta The Great Orme i Orhem, i alla fall.

Och, så är jag där igen.
Som vanligt.

(För)säkring klar!

För ett år sedan såg jag över mina försäkringar. Idag är jag glad att jag gjorde det.

Ingen av mina försäkringar jag hade då täckte klättring i någon form. Inte livförsäkringen från Nordea. Inte sjuk- skadeförsäkringen från IF. Kollade även med Moderna.

Nopes, inte där heller.

Trygg Hansa hade däremot inga som helst begränsningar för varken höjd eller aktivitet. Eller som säljaren sa:

-Med den här försäkringen kan du bestiga Everest kompis.

Och det menade han faktiskt bokstavligt. Man kan använda deras försäkringar även i alpina sammanhang, enligt dem själva i alla fall.

Nu när jag tyvärr fick användning av försäkringen har det varit ofattbart smidigt. Säkringarna jag lämnade kvar i berget. De säkringar som gick sönder. Allt från kläder och prylar till mediciner, vårdavgifter och till och med tänderna. Allt fick jag ersättning för. Kontant. Utan kvitton. Utan knussel.

Jag är både imponerad och glad. Med de andra bolagen hade jag inte fått någon hjälp alls. Nordea sa till och med att de inkluderade bergsklättring i deras livförsäkring. Först. Men när jag kollade närmare fick jag själva berätta vad jag hittat i det finstilta: gäller ej klättring i någon form.

Risigt är ett svagt ord.

Tänk följande scenario: det som inte kan hända händer. Du går i backen skadar dig och dör sedan på sjukhus. Din livförsäkring med Nordea som ska gälla klättring enligt deras utsago gäller inte. Dina efterlevande får inte en krona. Om du tror att Svenska Klätterförbundets försäkring ska hjälpa dina nära tror du fel. I all fall nästan fel. De betalar ut femtio tusen. Visst, det är alltid något. Men hade min partner gått bort hade jag sett femtio lax som ett hån.

Klättra hårt och säkert. Och ha en bra försäkring för den eventuella dagen olyckan är framme.

Fraktur i oturen

En FracFinder.

Igår vaknade jag av en fullkomligt vidrig smärta i en tand.

Just det ja! Tandjävlarna! tänkte jag. Lätta att glömma och lika lätta att komma ihåg när de väl ger sig till känna. Barn, klättring och träning har kommit mellan mig och min årliga undersökning. Som vanligt. Gick dit, med den klassiska förlåt-jag-har-inte-borstat-ordentligt-skammen i kroppen.

Oj, vad har du gjort? frågar Demir.
Inte borstat så bra tror jag, svarar jag.
Näe, den där, säger Demir och pekar på korsetten.

Jag förklarar. Demir nickar och tar fram en FracFinder. En liten blå plastpryl som man hittar dolda tandfrakturer med. Demir knackar på mina tänder med FracFindern. Jag skriker rakt ut.

Du har en fraktur i en tand, konstaterar han sedan.
Jag känner det, svarar jag.

Sedan förklarar Demir att när man dunsar i backen ordentligt slår man ofta i hop käkarna hårt. Resultatet kan bli att man helt slår sönder tänder på kuppen. Det har jag gjort. Knäckte en hörntand tvärs över. Den satt i princip bara fast i tandköttet.

När tandläkare konstaterar att de inte kan rädda en tand utan måste döda den blir de ledsna på ett väldigt gulligt tandläkarsätt, tycker jag. Demir lägger försiktigt sin hand på min axel, ser väldigt sorgsen ut och säger allvarligt:

Jag kan inte göra mer för din tand. Vi har förlorat den.

Tre positiva saker:

Jag har lärt mig vad en FracFinder är.
Jag hade tungan i gommen och inte mellan tänderna.
Jag fick ta morfin igen.

Smygpremiär

På utsteget. Och insteget.

I helgen hade jag smygpremiär.

Jag och min son solade en nytur (förmodligen gjord, men inte rapporterad) i lekparken. Jag gick andreman.

Att få känna krispig, torr granit under fingertopparna medan höstsolen värmde nacken! Jäklar vilken känsla. Bara dessa tre helt odramatiska meter skapade ett enormt välbehag i kroppen.

Längtar ut i skogen.

Du har bara en chans - ta den inte!

Jag har chansat ganska mycket när jag klättrat.

Och inte bara när jag klättrat. Extremsporterna jag pysslat med har genomsyrats av sägningar som Fear is a mindkiller!, Skate or die!, Go big, or go home!, A muerte!, Gå på! och så vidare. Jag utgår ifrån att även du känner igen orden och meningarna om du pysslar med någon extremsport.

Omständigheterna har tvingat mig att tänka på detta lite extra senaste veckorna. Jag har gått på och jag har klättrat A muerte. Jag har trotsat rädslan och övervunnit den fler gånger än jag kan minnas. Det man mer sällan pratar om är förberedelser, säkerhetstänk och riskkalkylering.

Jag blir uppriktigt förvånad när jag ser hur mycket klättrare har räknat på marginaler, friktioner och belastningar. För mig har det varit lätt att tänka Bit ihop! Kliv på! och sedan chansat. Är det något jag tänkt på de senaste veckorna är det att jag har mig själv att skylla för olyckan. Inte otur. Inte en inverterad säkring. 

Jag chansade när jag inte borde ha chansat. Det är min slutsats.

Stålfinger är ingen sportled.

Jag borde ha kalkylerat mer. Testat mer. Minimerat riskerna och sedan gått. Jag lät känslorna ta överhand. Jag ville skicka leden. Men jag var inte redo. Visst, jag är stark som ett svin. Jag är en duktig och säker sportklättrare med erfarenhet.

Men Stålfinger är ingen sportled.

Med facit i handen behandlade jag den som en sådan. Visst, jag tickade lite lägg. Men jag la inte säkringarna riktigt där jag skulle. Jag trodde säkringen var bomber. Men det var den inte. Hade jag klivit på genom kruxet och missat klippet efter hade kammen som gick sönder knappt tagit något. Ens om den suttit. Jag hade kratrat i alla fall. Min gameplan fungerade helt enkelt inte. Mest för att den inte var tillräckligt inrepad.

Lite för dålig gameplan.
Lite för dålig på att lägga.
Lite för dålig på att klättra spricka.

Jag spelade med fel gäng killar med lite för stor insats på en aningens för dålig hand. Många små faktorer som tillsammans ledde till en stortorsk.

Det mest skrämmande är att det förmodligen kunde ha hänt någon annanstans med ett helt annat utfall. Högst upp på Prismaster på Häller till exempel. Då hade det varit 46 meter och inte 6. Eller på utsteget på Clark Kent.  26 meter. Inte 6. Kanske hade mellansäkringarna tagit. Kanske hade en av mina Aliens inverterat. Kanske.

Mörka, mörka tankar.

Tradklättring är inte sportklättring. Det har jag lärt mig nu. En crash course, om man så vill. För tre veckor sedan trodde jag att jag var en tradklättrare. Det är jag inte. Jag är en sportklättrare som håller på att lära mig att tradda.

Jag är vekligen osäker på om jag vill fortsätta lära mig tradda.  Jag är ingen duvunge längre. Jag har en erfarenhet som definitivt kommer göra mig till en bättre traddare. Ett ess i rockärmen. Men i potten ligger ett liv till nu.

Hon heter Maj och är tre dagar gammal. Jag är glad att jag fick träffa henne.

Den flexibla människan

Vardagens outfit

Det är märkligt.

Ena dagen springer jag tre mil i veckan. Nästa kan jag knappt röra mig. Ena dagen gör jag laps på en boulder jag knappt kom upp på förut. Nästa kan jag inte ens hämta en tröja från högsta hyllan i garderoben. Från toppform till nollform.

Ändå vänjer jag mig. Tar det som normalt.

Jag undrar ibland hur töjbar människan är. Hur mycket vi kan vänja oss vid. Att inte röra sig under en begränsad tid verkar kunna gå bra. Har inte ens saknat klättringen. En vän till mig har förlorat sin syster, sin man och sina föräldrar. På min farfars begravning sa hon: man vänjer sig med allt. Ta det från ett proffs. Ord som bet sig fast.

Jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna. Dels för att jag blivit pappa igen, men också för att jag inte känner att jag har lika mycket att säga. Jag trillade. Jag överlevde. Jag vänjer mig. Det har blivit vardag att hasa upp ur sängen. Att trä på sig korsetten. Att inte träna. Att göra annat.

Kan till och med känna en lättnad över att kunna svulla en helg utan att känna hur projekten förflyttar sig längre bort med varje tugga grillchips. En lättnad över att inte behöva kolla YR och hoppas på stick när klätterdagarna ska pressas in i schemat. Ett lugn över att leka i sandlådan utan att ett fin dag på klippan går förlorad. Avkoppling över att inte ticka av de åtta passen per vecka.

Flexibilitet. Flexibilitet och lugn.

Hej, jag heter Erik. Jag är träningsnarkoman.

Åtta pass i veckan: check!

När jag började klättra för åtta år sedan var jag en lönnfet, armsvag grafisk formstudent och smygalkis. Min lillebror som då var dörrvakt tog med mig till lokala källargymmet i någon form av uppstyrningsförsök. Han suckade åt mina sorgliga försök att göra en (!) pull up. Dessa försök resulterade i exakt noll antal chins och en sträckning i ryggen.

När jag lite senare av en slump började klättra tog det ett halvår för mig att klättra 6a-leder inomhus. Nästan alla jag lärt klättra gör samma leder första gången de klättrar.

Kort sagt, jag var skit.

I alla fall rent fysiskt. Och ganska mycket rent psykiskt också, om jag ska vara ärlig. Inget klätterämne direkt.

Jag har alltid behövt röra mig och utmana mig för att må bra i huvudet. Och i kroppen. Jag har extremt mycket energi och har genom året klättrat i träd, golfat, skateat, spelat bandy, hockey och fotboll. Jag har målat graffiti och letat underjordiska tunnlar som urban upptäckare. Jag har cyklat både downhill och BMX. Uppför och utförs. Snowboard och skidor.

På väg in i vuxenlivet föll detta i glömska. Jag blev mer intresserad av annat. Kroppen och psyket fick stå för kostnaden.

När jag upptäckte klättringen var jag fast direkt.

Verkligen fast.

Jag har sportklättrat i Rumänien, Laos och Malaysia. Bouldrat i Sydafrika och Thailand. Traddat mig genom Sverige från Bohuslän till Örebro. Satt upp nyturer och borstat mossa. Gått med orienteringskartor i kärr och täta buskage för att leta bumlingar och väggar. Jag har bulkat och svultit och drömt om klättring varje natt, och tänkt på klättring varje dag. Men under de åtta åren har jag aldrig haft mer än en veckas uppehåll från stenarna.  


Förrän nu.

Det känns helt vidrigt att låta kroppen bli mjuk och tung. Magen plufsig och armarna slappa. Men jag kan inte. Kan knappt gå ordentligt. Kan inte lyfta något tillräckligt tungt. Kan inte ta i. Kan inte bygga eller bränna.

Kan inte.

Intalar mig själv att vilan är bra för kroppen. Och psyket. Läste i en bok att kroppen på något magiskt sätt sorterar ut ens bibliotek av klätterrörelser i huvudet som bäst under några månaders uppehåll och att man faktiskt kan få bättre teknik på så vis.

Jag är skeptisk. Mitt bästa tips för färska klättrare är att klättra mycket för att bli bra på att klättra. Allt annat kan komma sedan. Att jag däremot rent fysiskt borde unna mig några veckors vila efter åtta år av klättring är inte lika svårt för mig att tro på.

Det känns till och med nästan okej.
 




 

Framtiden, enligt Gerdheim

Solig höstdag. Några få kvadratmillimeter stealthgummi under en klättersko som förlorar friktionen mot graniten. En millisekund.

Lägg till ett par hundradelar av oplanerad förflyttning av energi mellan kött, metall och sten. Sedan fritt fall. Addera någon sekund till.

Trehundrasextiofem dagar plus av konsekvenser.

En märklig ekvation.

Framtiden, enligt doktor Gerdheim:

Den trasiga kotan är fortfarande trasig. Mjuk, platt och sprucken. Nu läker den och kommer bli mindre än de andra kotorna. Mindre, men hårdare. Och hel. Ser så bra ut som den kan göra. Det ena tar ut den andra förstod jag den som. Liten, men naggande hård.

Närmaste månaden får jag gå, cykla och röra mig. Träna lite försiktigt. Dock inte rygg eller mage.

Den 17 oktober får jag krypa ur korsetten. Sedan kan jag börja träna med vikt igen.

I september nästa år bör jag inte längre känna av smärta i ländryggen. Under kommande år - eller kanske längre - kommer jag kunna bli tröttare i ryggen fortare än vanligt. "Sånt här tar tid vettu", som Gerdheim säger.

Men jag hoppas på vårsticket. Till dess: ses på Verket om 44 dagar.

På sjukhus

Mina steg ljuder i de ändlösa korridorerna. Färgskalor och inredning har teleporterats direkt från 70-talet. Lukten av handsprit impregnerad i väggarna. Kaosartade trånga utrymmen avlöser varandra och övergår utan synlig logik till ekande tomma korridorer. Och så kaos igen. Och bårarna med de gråa människorna i gula filtar som andas tungt. Gapande munnar. Tomma blickar. Dörrarna med skyltar som fortplantar sig en klump i magen:

Lungröntgen. Kapell.

Det är något så ofattbart starkt här-och-nu med sjukhus. Liv börjar. Liv slutar. Besked som någon längtar efter. Besked som ingen någonsin borde behöva få. Förstår hur Trier fick sin idé till Riket. Bara en lätt kameraåkning i vilken sjukhuskorridor som helst i vilket land i världen som helst skulle kunna beröra och bli något.

Här är även jag idag. Mitt i alla andra sjukhusbesökares glädje, sorg och liv. Hasar mig runt på ett ben med andra foten släpandes. Trodde inte jag skulle behöva kryckorna i ett svagt ögonblick, stärkt av Oxikodon. Men märkligt nog är foten en bubblare på både smärt- och problemtoppen.  Ryggen är okej. Och dessutom ska jag varken in bakom skylten Lungröntgen eller Kapell. Jag är lyckligt lottad i sällskapet.

Idag ska läkarna titta på min ryggrad som Anki och hennes kollega förevigade djupt nere i katakomberna i ett fönsterlöst rum.

Och imorgon klockan nio är det min tur att få besked.