Förnuft, oförnuft och Den Där Känslan

Lyckan, när känslan visar rätt väg.

Jag låter ofta känslor styra mina val här i livet.

Eller ... nästan bara faktiskt.

Exempel:

När jag kör bil kan rutten som GPS:en visar inte känns bra i magen. Då väljer jag en som känns bra istället och gläds åt hur GPS:en protesterar. Självklart blir det oftast helt fel.

Men inte sällan spännande.

När jag onsightar handlar det ofta om känslan för mig. Vad säger känslan om mjölksyran? Blir den ohanterlig efter nästa bult. Eller kommer jag att hålla? Är det värt att kliva på? Är det en krimp eller jug där uppe? Kommer jag ens nå? Jag konsulterar känslan! Tar snabba beslut baserade på denna.

Ibland har känslan rätt. I bland har den fel. Då flyger jag av.

Nu tänker jag högt, som jag brukar säga när jag lanserar en ogenomtänkt idé (på känsla naturligtvis) på jobbet:

jag tror inte det här sättet att tänka och klättra gynnar mig när jag klättrar på egna lägg. Känslan ska inte styra då. Det är inte impulser eller infall som ska avgöra om en placering håller, om bitarna räcker hela vägen eller om jag ens kommer komma hela vägen till toppen utan att floppa.

När man traddar är det kalkylering, förnuft och förstånd som ska styra. Inte mina paradgrenar direkt. För mig räcker det att kolla knuten på repet, bromsen och partnerns knut samt att bygga bra ankare och fira säkert. Sedan vill jag omfamnas av stunden som uppstår när fötterna lämnar backen och intrycken får skarpare konturer. Lita på känslan. Inte tänka. Bara göra.

Jag vet att klättring är en risksport. En sport där kalkylering och förstånd måste finnas med i ryggsäcken vid varje tur till klippan eller gymmet. Och det är just det som är så spännande med klättring: det kräver både förnuft och en smula oförnuft på samma gång. Proportionerna mellan dessa komponenter styr vad du är lämpad för för klättring, tror jag.

Om jag applicerar mina spontana byten av rutt i bilen på detta, tror jag mig inte ha allt för svårt att se vad just jag lämpar mig bäst för ...

Skimmer

Sekunden innan skimret försvinner...

Det har alltid funnits ett extra vackert skimmer av liv, äventyr och lust från just tradklättring för mig. Det var aldrig någonsin en fråga om grader. I alla fall inte i första rummet.

Det var en fråga om ...

... ja, vad var det egentligen en fråga om.

Kanske känslan av att vara så otroligt fokuserad och levande.
Kanske att vara i nuet på riktigt.
Kanske en krispigare nyans av att vara medvetenhet. Alla sinnen uppvridna till de oåtkomliga två snäppen över max.

Kanske samma odefinierbara känsla som diffust framträder i filmer som Birdmen och filmen om McConkey.
Känslan alla med något vått i blicken försöker klä i ord strax innan helikoptern med reklam för energidryck flyger ur bild, den sorgliga musiken tonas in och snyftande vänner och respektive minns till bilder av nedgående solar och vajande fält.   

Kanske - men bara kanske - är det helt enkelt hur vissa människors signalsystem svarar på adrenalin och dess kemiska för- och efterspel som spelar oss ett spratt. En kemisk kedjereaktion som sedan kläs i allt finare ord i allt dyrare filmer av allt mer exponerade atleter.

Mentalt tror jag inte jag någonsin kommer tillbaka. Jag ska aldrig säga aldrig, men det känns som om jag blivit av med oskulden på något sätt. Glittret och känslan av att vara odödlig är borta. Helt borta. Jag känner mig ytterst dödlig nu. Allvarlig, respektfull och ödmjuk.

Vill verkligen inte känna mig begränsad på något sätt. Vill komma tillbaka till där jag var. Men mentalt är det antagligen inte möjligt, och jag är heller inte särskilt intresserad.

Nu har resan börjat igen. Jag känner mig peppad som satan. Men jag vet inte riktigt vart jag ska. Kanske tillbaka till dit där jag var för tre månader sedan, fysiskt.

Och sedan vidare.

Dessa grader

Jakten har börjat.

Jag älskar att klättra. Och jag älskar att jaga grader. Träningsvärken efter träningshelgen på landet gav en sådan horribel träningsvärk att jag inte kunnat göra något förrän idag. Hade så ont i latsen att jag inte ens kunde föra upp händerna över huvudet.

Ikväll gjorde jag en 6c på jojon. 10 x 3 chins. Framsteg. En grad för varje besök. Den bekanta känslan av belöningen som pirrar i synapserna.

Signalsubstanser.

Kemi.

Eller ren jävla lycka, som det också stavas.

Har så svårt att inte jaga dessa siffror. De ger mig en sådan njutning. Det är inte så att jag inte gillar skogen, gemenskapen och upplevelserna. Tvärt om. Jag älskar det. Men kombinationen! Att få slita för något. Köra slut sig. Målen. Resan. Och triumfen. Till slut kommer den alltid. Ju längre du väntat desto bättre. Med en riktigt fin utsikt. Solnedgång och vänner. Kanske en kall pilsner.

Det är dynamit.

Men skulle jag tvunget välja? Bara slita inne hur hårt som helst, eller klättra ute men aldrig hårdare än 5a. 

Jag tycker inte valet är självklart. Tycker du?