Titta!

Det finns två sorters människor.

De som tittar utåt och de som tittar inåt.  Det är tydligt på till exempel bouldermattan. Någon laddar. Frustar till och tar slutjuggen. Släpper ifrån sig ytterligare ett ljud av lättnad och glädje, räknar till tre och släpper.

Det är nu det kommer. Den blixtsnabba omedvetna, instinktiva blicken över axeln. Såg någon? Såg någon när jag sände? Antingen det, eller det andra alternativet när blicken vänder sig inåt hos sändaren. Hittar bekräftelsen hos sig själv.

Det behöver inte sägas vilket drag som är mest hedervärt. Den starke som söker bekräftelse hos sig själv eller den uppmärksamhetssugne som vänder sig till det övriga klientelet på mattan för att stilla behovet av cred.

Det är samma i skaterampen, snowboardpipen och på jongleringskursen.

Jag tillhör smärtsamt nog den senare gruppen. Har alltid gjort. Det sitter i ryggraden. I samband med olyckan drogs detta till sin spets. Det är lätt att få uppmärksamhet när man varit med om en allvarlig olycka. Och det är lätt att ta emot den om man gillar uppmärksamhet.

Det är lätt att identifiera sig med att vara sjuk. Nu har jag pratat, skrivit och bearbetat. Jag vill inte vara den skadade, trasiga Erik. Jag vill vara den glada, starka och peppade Erik. Jag pratar hellre om nyturer och sänd än om kotfrakturer och morfin.

Så länge folk tittar på mig, alltså.
 

Nytt år. Nya tag.

En påse nyårslöften.

Har kommit igång bra på det nya året. Kör nu för fullt med träningsschemat som inte gick att få igång innan jul. Fungerar bra.

Men i övrigt vet jag inte vad jag ska skriva. Jag tänker nästan aldrig på olyckan. Eller också har jag släppt in den i mitt liv, bearbetat den och bär med mig den hela tiden. Egentligen är det kanske samma sak? Den påverkar inte min klättring. Varken fysiskt eller mentalt. Visst är jag jämförelsevis svag, tjock och feg. Men det är som vanligt under vinterhalvåret tycker jag. Har klättrat så länge nu att jag känner igen mina cykler:

Tunn, taggad och stark på våren.
Välmående, lycklig och i zonen på sommaren och hösten.
Fet, svag och mättlycklig på vintern.

Och så om igen. Igen. Och igen. Jag tänker egentligen bara på ryggen när jag hukar mig för att till exempel knyta skorna eller leka med Duplo med min lilla kille. Och det går det inte att skylla dålig prestation på.

Jag känner heller ingen riktig inspiration till att skriva. Vem vill lyssna på en medelålders trött herre som slår kullerbyttor av lycka åt en 7a+ inne på jojo? Vem inspireras av att följa min orättvisa kamp mot en medfödd armsvaghet och hetsätande - där målet att tangera pers på 7b+ hägrar i sommarens horisont?

Jag tror inte jag hade blivit det i alla fall. Men däremot hade det hade varit spännande att läsa om min utepremiär! Cirkeln ska slutas.

Så det ska jag skriva om i alla fall. Och kanske något annat som dyker upp i klätterhuvudet.

Tills dess: ha det så kul på väggarna och bumlingarna där ute och inne. Hoppas vi ses där.