Hudlös

Hejdå härliga hud

Nu har löven börjat falla. Och huden.

Jag har filat den. Smörjt in den. Svurit över den och vårdat den ömt. Den var tunn, seg och stark min hud. En jävligt bra fingerhud helt enkelt.

Det är tråkigt att se den förfalla.

Press

The Crash Reel stannar kvar och skapar mer funderingar.

Orden Kevins pappa säger biter sig fast. Han undrar hur höga väggarna i en pipe kan bli innan någon drar en gräns. Allt blir större. Allt blir farligare. Allt blir extremare. Publikens sug måste mättas. De får inte tröttna.

Under tiden blir skadorna blir fler. Och allvarligare.

I alla fall är det ett budskap jag tycker lyser igenom i filmen. Jämför man med skateboardkulturen som jag själv känner väl till blir det nästan löjligt påtagligt. I filmerna jag såg när jag var en lovande ung skateare gjordes enkla kickflips (!) och en och annan pop över någon betongsugga. Ett gäng år senare gör Danny Way en air över kinesiska muren i en produktion vars budget, publik och farlighet måste överstiga alla nittiotalets filmer tillsammans.

Och inom klättring?

Jag tänker direkt på Honnolds bestigning av El Sendero Luminoso. En kittlande historia som - mig veterligen - saknar motstycke i den filmade klätterhistorien. Ett företags logotyp syns tidigt i filmen. Samma företag syns frekvent i Honnolds alla upptåg.

Hur kommer snacket gå om - eller kanske snarare när - han ramlar ner? Kommer vi sucka och säga att "det visste ju alla"? Kommer sponsorerna ifrågasättas för att de betalade honom för att bära gräsligt fula shorts och skjortor medan han riskerade livet på allt mer raffinerade sätt? Kommer röster höjas om det ibland glorifierade soloklättrandet och hur många dessutom slår mynt av detta?

Jag funderar också lite hur detta eviga matande av prestation, risk och kontrollerande av densamma har påverkat mig. Jag slukar filmer som till exempel Odyssey och Hard Grit på löpande band. Älskar att sitta med fuktiga händer i soffan och drömma mig ut till klipporna. Till prestationen och äventyret.

Hur uppstår drivet att utmana mig själv? Både mentalt, fysiskt och i kombination. Så mycket att jag hänger vrålande i mina fingerleder. Så mycket att jag pumptränar tills jag kräks. Så mycket att jag pressade mig mentalt tills jag faktiskt bröt ryggen.

När jag började klättra ville jag klättra hårdare för att kunna ha något att klättra på. Trad tyckte jag var både för dyrt och för farligt. Och som femmaklättrare i sportregistret finns inte mycket att nypa i Stockholm.

Men nu klättrar jag hårt och har sportleder så att det räcker en livstid. Ändå vill jag klättra hårdare. Jag hade gjort Stålfinger på topprep tre gånger utan att ens bli pumpad. Ändå ville jag fria den.

Varför?

För mig finns det inget enkelt svar på den frågan.

Comic relief

Idag fredag bjuds det på: igenkänningshumor.
I alla fall om man är envis.

Filmterapi - The Crash Reel

Fick tips från den här farbrorn om den här filmen.

Jag och fru tryckte igång en gratismånad på Netflix, rev upp en Ben & Jerry och tittade.

The Crash Reel handlar om sjukt-jävla-på-G-snowboard-snubben Kevin Pearce som slammar hårt och får hjärnskador. Den handlar också väldigt mycket om att vara en besatt och passionerad människa, men lika mycket att leva - och i vissa fall dö - med en sådan.

Se den.

Några reflektioner:

* Jag känner mig plötsligt tursam och lyckligt lottad i min trepunktskorsett.
* Jag är evigt tacksam för att jag mest landade på fötterna och röven och inte på huvudet.
* Jag kommer använda hjälm när jag klättrar i fortsättningen. Kanske till och med när jag bouldrar. 

I övrigt. Fy fan vad läskigt att behöva uppleva hur en närstående vaknar upp och är någon annan. Den tanken ekar i mitt huvud idag. Funderar också på hur viktigt det är att inte vara svart eller vit i detta med extremsport och passion.

Vill man leva med någon som har en sådan passion måste man låta denna personen vara sig själv och kunna bjuda in obehaget.

Vill man som passionerad extremsportare leva med andra människor måste man respektera de man lever med.

Men föräldrar. Hur gör man med dem?

Balans och gränser. För de balans- och gränslösa.

Att klättra. Eller inte.

Jag tror att jag börjar få distans till det som hänt. Lite i alla fall.

Smekveckan är över. Nu vet alla. Gjort är gjort. Att kliva i korsetten varje morgon har blivit vardag. Halta upp ur sängen. Känna sig som en pensionär. Korsett på. Ta morfin. Det är ömt och lite skavt där den trycker mot kroppen.

Ska jag fortsätta klättra? Hängde in alla klättersaker i förrådet i helgen. Inte för att sälja på Blocket eller låta falla i glömska märkte jag, utan för att plocka fram efter ett halvår. Och plötsligt hade jag svarat på frågan själv.

Det är klart jag ska fortsätta klättra! Så fort jag blir tillräckligt frisk.

Frågan är bara i vilken form. Jag vet ärligt talat inte om jag har det mentala kapaciteten. Jag kanske inte ens kan leda. Jag är skrämd av det som hänt. Jag är livrädd.

En spricka i det okrossbara glaset.

Men jag ska klättra. Jag älskar att klättra. Jag kanske kommer bli en plastkramare, en boulderråtta med råstarka fingar eller en topprepsjunkie. Men fan vad jag ska klättra.

Av. Eller på.

Bada binge!

Jag är en av-eller-på-människa.

I somras, innan fallet, byggde jag en egen pumpvägg vid sommarstugan. Köttade cirklar på väggen tills huden hängde i flikar över de blödande, kritade händerna. Smärta. Bra smärta. Jag körde power-endurance-dödhäng för fingrarna på transgressionbrädan. Tio häng. Fem vila. Tio häng. Fem vila. Och så vidare tills jag skrek rakt ut över närkeslätternas blånande berg. Jag var i mitt livs form. Är nog fortfarande i form. Men tyvärr kan jag inte klättra. Kan knappt gå på toa själv.

Frustrationen har inte kommit ännu. Men jag känner den. Jag kan inte träna. På ett halvår. Jag hittar andra utvägar. Andra utlopp. Igår åt jag en hel äppelpaj med en liter gräddglass själv och kollade på Sopranos. Häromdagen åt jag upp allt på bilden. Okej, min gravida fru hjälpte till lite. 

Måste ta mig i kragen. Innan jag började klättra såg jag ut som Ebbot. Inget fel med det förstås. Men jag vill inte tillbaka dit. 186. Nittiofem pannor. Inga muskler. Idag: sjuttiofyra kilo rippad farbror.

Måste ha en plan. Måste rikta min besatthet. Måste komma igång.

Men vad ska jag göra?

Nu har jag klättrat Stålfinger 184 gånger.

Förra året i Augusti gjorde jag de första försöken på topprep. Tänkte jag skulle leda efter några press. Istället fick jag åka hem med magen full av ödmjukhetspaj. Och fingrarna i en påse.

Fem försök.

I år topprepade jag tre gånger. Ett skitförsök. Två sänd. Ett ledpress. Åkte hem i ambulans.

Fyra plus fem är nio.

Varje kväll när jag ska sova klättrar jag Stålfinger minst femton gånger. Varje dag när jag stannar upp klättrar jag Stålfinger. I kassan på Coop. På tunnelbanan. Till morgonkaffet.

Höger fot på nabben. Höger hand på slopern. Vänster fot upp. Tryck till! Det går. Jamma vänster. Låt köttet formas av den kalla graniten. Låt fingrarna sjunka in ordentligt. Smärtan är bra. Gilla smärtan! Det betyder att du sitter fast.

Andas! Lägg!

Kliv upp. Vänster i den hyfsade slotten. Köttet formas. Klippan formar kroppen.

Lägg! Andas!

Layback. Bra för vänsterhanden! Litet tickat steg på facet. Tryck. Jo, det går! Listen långt borta. Våga. Lita på kroppen. Mer andetag. Framför ansiktet ett hav av gul granit. Jag, klippan och andetagen. Alla intryck är som skärpta av ett filter i Photoshop. Det kalla, klara luften är overkligt frisk. Prasslet av löv är kristallklart. Förstärkt. Fingrarna upplever graniten som om de plötsligt fått dubbla antalet nervtrådar i fingertopparna. Allt annat bleknar bort. Det är bara jag, klippan och andetagen. I ögonblicket.

Lägg! Andas!

Snabbt räknat klättrar jag Stålfinger tio gånger dagtid också. Tio varje dag. Femton varje kväll. Gånger sju. 175 gånger. Addera de nio försöken innan.

184 gånger. Varje dag. Varje natt. Det kommer bli fler. Det är jag säker på. Är det så här en besatthet börjar? Eller är jag redan bortom den punkten.

I tanken ramlar jag inte.

Visa lite ryggrad!

Okej då. Här är den. Burstfraktur på kota L1. Burstfraktur förresten. Ska jag någonsin starta ett band som spelar hård musik av något slag ska bandet heta Burstfraktur.

Stenhårt. Tyskt. Svårlyssnat.
Något för konnässörerna.

Idag tänkte jag på att sända Stålfinger på årsdagen av kraschen. Tänkte alltså. Sedan fick min fru sätta på mig byxor och strumpor. Och så haltade jag till köksbordet och tog mitt syntetiska morfin.

Jag är jag.

Makrfallstankar och orkesterpukor

 "Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting - och de kloka så fulla av tvivel"

Lite utslag på carpe diem-mätarna kanske? Absolut! Detta till trots: Bertrand Russels citat ovan satt uppe i hallen i mitt barndomshem. Gulnad fotostatkopia nålad på kork. Jag gillar det.

Det har dessutom klarnat mer och mer under åren. Idag betyder det för mig att det inte finns några enkla svar på någonting. Allt har för- och nackdelar. Inget är rätt eller fel. Ingen är ond eller god. Det finns inget svart eller vitt. Bara enorma skalor i grått, med olika toningar.

Dessutom är detta en sjukt tråkigt utgångspunkt för bra diskussioner.

Jag är jag. Jag kommer levererad med bra sidor och dåliga sidor. Det finurliga med sidorna som jag ser det är att de sitter ihop. Inom terapifomen Psykosyntes brukar man prata om den inre orkestern. Där du själv är dirigent. Alla instrument behövs. De måste bara spela i takt. De måste spela med hänsyn till varandra. Inget bör spela för högt eller för lågt.

Orkesterpukorna kan verka lite over-the-top. Triangeln kanske ses som försumbar. Men nej! Alla behövs. Konkar man ut harpan ur salongen kan man ge sig fan på att orkestern kommer att bli sämre. Vissa stycken inte låta som de ska. Helthetsintrycket kommer till skada.

Jag ser mig själv i detta.

Mitt överjävliga driv att nypa i sten, borsta mossa och prata om krimpar är även mitt överjävliga driv att bygga brioräls med min son, att rita teckningar och göra överraskningsfrukostar till min fru och att vara ett socialt glidmedel på fest.

Min passion för min klättring är min passion för min fru. Är passionen för mitt barn. Är passionen för mitt liv. Är min passion. Punkt.

Det sitter ihop. Det är en sida av mig. 

Inte för att hota. Utan för att förklara.

Inte för att säga: om jag inte får klättra - får du ingen kärlek. Utan för att säga jag är den jag är. Du får hela mig.

Men jag är full av tvivel. Jag är klok.

Frukostrutinen

Breakfast for markfallare

Det näst bästa efter att få käka omelett och dricka en kopp kaffe för att sedan gå ut och njuta av det första krispiga höststicket måste väl ändå vara ... erhm ... syntetiskt morfin, en kopp kaffe och att få blogga lite.

Tihihi.

"Hur kunde du offra allt för en jävla spricka!?"

Citatet kommer från min närmaste. Citatet sammanfattar ganska bra hur många i min familj och mina närmaste icke-klättrande vänner känner, har jag i all fall fått intrycket av.

Ja, hur kan man?

Hur brukar du tänka?

Jag brukar tänka att det inte händer mig. När jag kör i tjugo kilometer i timmen för fort. När jag kör om en långtradare med en förmodat trött chaufför med mitt barn sovandes i barnstolen. När jag toppar ur en highball. När jag inte bemödar mig att lägga tätt med säkringar sista lätta biten på Clark Kent direkt på Grönbrink.

Så tänker jag. Det händer inte mig. Så har jag skyddat mig.

Inte fan tänker jag: näe, jag kör inte om. Tänk om den litauiska långtradarchaffisen sitter och kollar mess efter en 28-timmarskörning och han skulle råka kränga till, styra ut på oss, pressa oss ner i diket rakt in i en bushållplats som vi voltar över och sedan kraschar.

Inte fan tänker jag: näe, här får jag nog backa upp med ett par extra kilar om min blåa X4:a skulle vandra lite efter som jag sedan skulle kunna råka halka, falla på den - var på den plötsligt inverterar, exploderar och kastar ner mig fem meter rakt ner i marken.

Men hur ska jag tänka nu?

Ska jag fortsätta klättra behöver jag kunna motivera den enorma insatsen jag spelar med. För min egen och andras skull.

Tankearbetet fortsätter.

Världens finaste gubbar

Igår var en representant från världens bästa gubbklättergäng här och lämnade en korg med gubbiga godsaker till mig.

Inga dåliga påkar. Ord räcker inte för er omtanke. Men en stort tack kommer i alla fall en liten bit på väg: tack!

Buckle up - it's gonna be a bumpy ride

"You come here by boat and you will leave here by boat, regardless of your condition. Your rescue will be slow, chaotic, painful and expensive."

Känner du igen meningen?

Är du en av många som suttit på Freedom Bar, smuttat på en frostig Chang och slöbläddrat i Thailandsföraren gör du säkert det. Kanske har du som jag erfarit en hastig skugga över paradiset när du läst det. En liten rysning. En ögonblicksbild av någon som skriker av smärta på en hastigt ihopsatt bår. Upprörda röster längst djungelstigen. Benpipor. Kaos.

En klunk till.
Kolla! Nån ska testa Tantrum!
Ögonblicksbilden borta.
Det händer inte mig.

Nu hände det som inte händer.

Efter fallet: Anders ringde 112. De hittade inte positionen. Varken Buskhyttan, Tunabergs Kyrka eller Simonsberget gav kartträff. När de fick träff gick det fort. Anders samtal var inte ens avslutat innan räddningstjänst och ambulans var på plats. Det tog under kvarten.

Väl på plats skulle de olika räddningsteamen komma överens hur aktionen skulle gå till. Den som skulle leverera morfin hade glömt sele. Smärta. Vad som upplevdes som oändlig tid. Sedan en spruta. Det Stora Lugnet. Frälsning.

Efter undersökning och smärtlindring togs beslutet att jag skulle läggas i en sorts pulka, spännas fast och firas ner från hyllan i en rigg. Riggens vinkel justerades av en person från räddningstjänsten som firades ned med mig, fäst i riggen. Hastigheten reglerades av att man ropade till varandra. Snabbare! Långsammare! Stopp!

Över kanten måste något ha gått fel.

Pulkan tippade över kanten. Jag satt inte helt fixerad och gled i pulkan. Huvudet ner och fötterna upp. Uppskattningsvis 30 graders vinkel från min vågräta position. Rygg och nacke böjdes mot kanten och jag skrek rakt ut.

Fan! jag faller igen, tänkte jag. Fastspänd i en jävla pulka. Fyrtio jävla meter. Jag var övertygad om att jag skulle dö. För andra gången på mindre än en timme. Men jag föll inte. Färden fortsatte ner. Jag höll krampaktigt i repen. Efter drygt en och en halv timme från att första räddningspersonal var på plats spändes jag fast i traumabräda, hamnade i ambulansen.

Syrgas. EKG. Sirener. Samtal hem.

Utan att ge någon skuld skriver jag detta. I det yttersta är detta i allra högsta grad självförvållat. Jag är övertygad om att alla gjorde sitt bästa.

Men.

Det är inte så bra att tappa någon med en fraktur i ryggen. Hade frakturen varit instabil hade jag kanske aldrig mer kunnat gå igen. Jag är ingen expert på området, men jag vill tro att det måste gå att flytta en traumapatient utan att rygg och nacke utsätts för påfrestningar.

Här finns något att lära, tror jag i alla fall. Nästa gång det som inte kan hända händer.

Det tekniska

Mamma:

- Men varför var det ingen som höll i repet?

Rimlig fråga. Försöker svara. Sedan följdfrågor: 

-Hur kunde piggarna trilla ur? Var det något fel på dom?

Ja. Hur var det egentligen. Var det något fel på "piggarna"? Anders, min replagskamrat undersökte den ljusblåa X4:an igår. Den som inte borde ha rippat. Tyckte inte vi i alla fall. Inte då. Här är våra konstateranden, funderanden och eftertankar:

Kammen är skadad. Triggervajrarna har gått av. Teorin är att de gått av när kammen kraftigt belastats, gått förbi ett fullt utfällt läge och sedan blivit mindre igen. Alltså inverterat. Kammen har placerats överkammad av mig. Det hade förmodligen hänt även med en Alien av motsvarande storlek. Förmodligen inte med en motsvarande C4:a. Den är inverteringsskyddad.

Inverteringsskyddad.

Det är ett ord som tills idag inte betytt så värst mycket för mig. I förr går kunde det ha räddat mitt skinn. Gjort skillnad mellan liv och död. Lite fel placerad. Lite fel kam. Väldigt stora konsekvenser. Kanske vandrade den en aning. Kanske satte jag den en aning fel. Det spelar ingen roll. Och all roll.

Att den gula rök är inte lika komplicerat. Den placerade jag blint. "Bättre än inget i alla fall" som jag ibland tänker. Jag är inte ensam om att tänka så tror jag. Den tog ingenting av fallet. När jag tänker på vad som hänt om jag halkat vid klippet efter mår jag illa.

Det hade varit ... 

Klump.

Slutar tänka.

Jag kan också ångra att jag planerade så mycket. Jag avstod från att använda flera bra placeringar. Efter som jag ville lasta minimalt och klättra effektivt. Det var ett dumt beslut. Precis under placeringen för den blå finns ett riktigt bra kil-läge. Det har jag använt förut.

De två sista placeringarna satt kvar i väggen. Belastades heller aldrig i fallet.

Summan av kardemumman:

Små säkringar - små marginaler
Små missar - stora konsekvenser
Bättre säkra en gång för mycket än en gång för lite

X4:an till vänster. C4:a till höger.

Fallet

På väg över åkern mot berget. Tunaberg! Du som gått där vet känslan. Vinden. Det böljande fältet. Och så berget förstås! Det tornar upp sig på andra sidan. Föremålet för vårt intresse. Föremålet för drömmar, mål och längtan. De lodräta väggarna. Sprickorna som redan från avstånd syns tydligt och sätter fantasin i rörelse.

Jag är peppad. Laddad. Taggad. Och lite bajsnödig.

På väg tillbaka över åkern brukar känslan vara en annan. Trött och lycklig med nya minnen i ryggsäcken. Stordåd och roliga anekdoter och ett och annat tick. Så brukar det vara. Så trodde jag att det skulle vara även denna dag.

Jag hade fel.

Jag och Anders var ensamma. Vi värmde på Pelaren med Graces hörn som alternativ. Mitt mål för dagen var Stålfinger. Det var dessutom säsongens mål. Planen var att toppa in den och friska upp minnet. Sedan lägga säkringar på topprep och slutligen sända om allt kändes helt rätt.

Första försöket var värdelöst. Helt omöjligt! Andra lite mindre värdelöst och tredje sänd. På topprep då. Som det brukar vara ibland.

Efter jordnötssmörsmacka med sylt och kaffe gjorde jag ett till press på topprep och la alla säkringar. Det var stabilt. Säkringarna satt bra. Ingen återvändo. Nu var det ledpress som gällde. Anders klättrade lite på en grannled. Sedan var det dags.

I skrivande stund - med en trepunktskorsett runt överkroppen breddfylld med morfin - var det kanske inte riktigt dags trots allt.

Jag hade tittat på de filmer som finns tillgängliga på nätet på Stålfinger. Blev förvånad hur många som la kam istället för kil. Själv tänkte jag att det var ett bra sätt att få mer effektivitet i klättrandet, anammade detta och började med en ljusblå Camalot C4. Sedan en kil i en bomberficka under ett jam. De två sista var en ljusblå Camalot X4 och slutligen en gul X4.

På något sätt läste jag fel. Cirka fyra meter upp när man går ut höger i layback och sedan rakt upp mot det sköna handjammet (eller ut till en stor list till vänster "som man bara tar om man är sportklättrare" som en gammal räv sagt) blev jag stående. Inte trött. Men kom heller inte vidare. Såg heller inte tillräckligt bra för att kunna lägga säkringen perfekt.

Dilemma.

Jag blev inte rädd. Ingen pump. Full kontroll. Tänkte att den blåa under sitter perfekt. Sedan en bomberkil. Jag beslutar att lägga den gula blint och kliva på. Tänker att sekvensen kommer när jag väl går. Lägger den gula. Kliver ut med foten på den dåliga listen. Belastar. Försöker väga över för att kunna stäcka mig efter listen långt uppe till vänster (efter som jag ju trots allt är lite av en sportklättrare). Glömde att jag borde jammat med höger hand först. Så som man ju gör ibland. Foten släpper.

Nu upplever jag det värsta jag upplevt i hela mitt liv.

Det känns som att hoppa i vatten från hög höjd. Först ett pirr. Sedan när man slår i vattenytan: ett okontrollerat bullrade mörker. Inget upp. Inget ner. Som att surfa en stor våg och ramla. Fast i det här fallet är vågen av granit. Vattnet är inte omslutande utan plötsligt grovt, hårt och kompakt. Jag blev ihopknölad av kraften. Så kändes det. Ungefär fem meter. Sjuttiofem kilo. Det blir ganska mycket kraft.

Sedan smärtan i ryggen. Den värsta smärtan. En smärta som jag fick panik av. En smärta som inte går att beskriva. Som inte går att ta av sig. Utan kännbart slut. Jag rörde på tårna. På fingrarna. Dom ville röra sig. Någonstans en liten lättnad!

Anders ringer 112. Jag tänker på min höggravida fru och min lilla son och skäms. Vad fan har jag gjort? Börjar stillsamt gråta av smärta och skam. Det känns som när man var liten och gjort något bus. Plötsligt kommer läraren och avslöjar dig. "Och vad håller ni på med!?"

Jag och smärtan ligger på hyllan nedanför Stålfinger och jag tittar på det vackra ljuset som spelar i löven medans smärtan går i vågor. Ena sekunder skriker jag rakt ut och gråter. Andra sekunden ber jag Anders hämta kameran och tittar på filmen när jag ramlar. Mår illa. Och drar något skämt.

Är antagligen chockad.

Till slut sirener över nejden. Och en - som det beskrivs i pressen - komplicerad räddningsinsats.

Idag åkte jag tillbaka över ängen vid Simonsberget på bår, med syrgas i näsan och fastspänd på en traumabräda. Det är antagligen starten på ett nytt liv. Ett liv som jag är otroligt glad att jag får leva.

Jag tror att det är det här bloggen ska handla om. Om vägen tillbaka till klättringen. Eller vägen till något helt annat.