En ensam galning

En helt vanlig dag i sommarstugan

När normala människor åker till sommarstugan tänker jag att de ser fram mot att läsa en bok, klippa en gräsmatta eller kanske fika lite i bersån.



Inte jag.


Jag längtar ut till blocken och väggarna jag hittat i skogarna runt vår stuga. Jag hittar dem, borstar dem och bestiger dem. Sedan döper jag dem med stort engagemang, fotograferar dem, filmar dem och förevigar bestigningarna och deras nya namn på 27 Crags.



Jag fantiserar om hur det kommer att kännas för de som kommer dit. När de tittat på 27 Crags och nyfikenheten och suget väckts i klätterkropparna. Den där härligt sprittande känslan som bara en dedikerad stennypare kan känna. Har gästerna gått igång på filmerna, namnen eller de ingående beskrivningarna av platsen och problemen? Eller är det något annat?


Jag blir väldigt lycklig när andra klättrare repeterar mina leder och problem. Barnsligt sprudlande. Det känns som julafton. Jag blir glad och tänker att de kanske kommer få uppleva samma lycka som jag en gång gjorde när jag borstade fram mina nya spännande vänner ur den tjocka fuktiga grönmossan i skogens tystnad.



Varje gång jag åker upp till blocken hoppas jag på kritrester, tickmarks och svarta spår av kämpande klätterfötter. Till och med ett omslagspappret till en energikaka hade gjort mig glad. Tecken på strid. Tecken på tyst samhörighet. Men tyvärr har inga främlingar besökt Axsjöblocken vad jag vet. Inga spår. Inga tecken.



Det gör att jag känner mig ensam och ledsen istället för glad.



Själv har jag med pirrande mage och öppet sinne besökt varenda liten futtig sten i Klättring i Kilsbergen med omnejd. Är jag helt ensam? 

Min fru tycker att jag är spritt språngande galen när jag åker ut med stålborste och stege, kommer hem täckt i mossdamm och ymnigt blödande knogar eller för tusende gången bläddrar fram och tillbaka i mina hundörade förare och drömmer mig bort till bumlingarna.



Här är länken till blocken: http://27crags.com/crags/axsjoblocken



Gå in på den. Känner du inte pirret? Känner du inte hur fantasin sätts i rörelse eller suget efter granit som behöver dina händer på sina sträva ytor? Känner du igen dig i mig alls - eller är jag spritt språngande ensam galning?


Krönikan i Bergsport

Kanske utan Hilti - det hårdaste jag klättrat upp på.

Jag har fått en krönika publicerad i Bergsport.



Jag skriver om att hitta inspiration till att fortsätta klättra. Inte på grund av olyckan och sviterna efter den, utan på grund av bristen på tid.



Jag rannsakar mig själv och funderar på det mina bokstäver säger till mig att jag tycker. Om det verkligen är min sanning.

 Jag vet inte om det stämmer.

Jag älskar att klättra, borsta och upptäcka. Artikeln säger att det räcker. Att det räcker för att hålla mig sugen och klättrande.

 Nu när jag sitter stressad på ett plan till Paris för att föreläsa om viktiga saker för viktiga människor istället för att vara i skogen, på gymmet eller med familjen slår det mig att det kanske inte gör det.

Jag blir osugen av att inte komma upp på lederna och problemen jag borstar fram. Jag gillar att vara stark. 

Jag tänker mig att jag ska överleva denna otillåtande klätterperiod i livet genom att utforska och klättra nytt för att sedan bli stark och hård igen.

 Och klättra både nytt och hårt.

Både upptäcka och segra. En sorts Nalle Hukkataival-light typ.

Just nu känns det orimligt att någonsin hitta den tiden igen. Hur känns det för dig?