I den skarpa änden

Familjen på väg till Häggsta.

Det blev inte som jag trodde.

Jag såg framför mig hur jag knäppte på kameran, darrande knöt in mig och sedan förevigade ett skakigt första ledpress efter kratringen. Skräck och eufori. Pukor och trumpeter.

Så blev det inte.

Vi åkte till Häggsta med barnen en solstrålande dag med väskorna fulla av grillkorv och kaffe. Vi grillade och fikande. Sedan skulle jag hänga topprep till ungarna. Plötsligt var jag inknuten i den skarpa änden. Och sedan klättrade jag. Glömde be någon fota eller filma. Tänkte knappt på att jag ledde. Leden blev Rännan på nya väggen i Häggsta. En välbultad trea som min sons kusin sedan gjorde utan häng i snowjoggers.

En underbar dag. Strålande sol. Semesterklättring, glada barn och god korv!

Någon dag senare ledde jag en mer rejäl sak. För forna klätterfantaster på Ekoberget. En styv femma. kanske till och med en lätt sexa. Alla som varit på Eko vet hur det är där. Lite halt. Lite exponerat. Ibland lite läskigt.  Jag fick det vanliga vårpirret i magen och ett lätt svindlande obehag när jag knöt om i ankaret. Men inte så mycket mer än vanligt. 

I och för sig ska jag villigt erkänna att jag skrek rakt ut av skräck när jag trillade av Anomalocaris på topprep. Inte bara en gång, utan varje gång jag floppade. Men det kan ha varit vårpsyket som spökade. Den bjuder jag på.

Men är det något jag känner som antagligen är en ren produkt av olyckan är det att jag är rädd att något ska hända med utrustningen. Jag känner på repet. Pillar på bromsen och fundera på hur folk lägger sina lägg och hur de knyter om. När jag skrek på topprepsfallen skrek jag för att jag på fullaste allvar trodde repet skulle gå av. Varje gång. Jag är rädd att något som jag inte kan kontrollera ska hända. För min egen del, men mest för andras. Och jag är rädd för vad som ska hända om det händer. Jag är så sjukt mätt på incidenter och olyckor nu känner jag.

Händer det något igen är det slut. Jag tror inte jag orkar mer av den varan.

Häromdagen fick jag ett mess mitt i natten. "Din led på Gåseborg är livsfarligt bultad. Bultarna håller på att tränga ut ur berget." står det på Sverigeföraren, löd messet. Jag fick en klump i magen och greps av en fasansfull ångest.

Fan! Det händer igen. Jag ska bli inblandad i något skit igen, tänkte jag. Nu är det färdigklättrat! Kunde inte sova på hela natten och åkte ut på morgonen och tittade så fort jag vaknat. Inga konstigheter så klart. Hängarna hade förmodligen varit lösa, som det kan bli på färska bultar. Någon som inte kunde så mycket om bultning hade postat. Och någon hade varit före mig med 17-nyckeln och dragit åt, dessutom.

Men ångesten över att något hade hänt igen! Inte skön. Och ångesten över att något ska hända igen. Den har nog kommit för att stanna. Det får jag leva med. Men jag lever i alla fall.