Flinet

Det här flinet.

Det börjar med en trigger. Något måste tända gnistan. Det kan vara en sekvens av sviniga krimpar som plötsligt sitter, en gameplan som går i lås eller en ny beta som levererar resultat.

Eller en stor gädda, tydligen.

Kedjereaktionen i min kropp som till slut leder fram till utsöndringen av endorfinet och flinet gör tydligen ingen skillnad. Känslan är exakt samma oavsett om det är ett pirrigt tradprojekt som tickats eller en drömfisk som landats i båten och får vägas och mätas för att sedan få simma tillbaka.

Det finns i och för sig mer prylar i fiske har jag märkt. Och dyrare. Och så oändligt mycket att lära för mig.

Fan vad jag är lycklig att jag har flinet i mig fortfarande.

Säljes till förmån för fiske...

Förresten. Kolla in detta.
Måste köpa en BTF Roots gäddpåk med en Revo Beast-rulle:

https://www.facebook.com/groups/316486525163667/

Från juggar till jiggar

Fylld med lycka

Klätterväskan har bytt innehåll.

På årets Mullhyttemarken i den lilla byn Mullhyttan - bara ett stenslag från Axsjöblocken - såg min far och jag ett spinnfiskepaket med spö, rulle, lina och DVD för bara 500 kronor.

Min far är som jag. Han trillar ofta dit direkt. Hårt.

Tre timmar senare satt vi så i båten med varsitt riktigt skitspö från Ron Thompson riggade med ett par rostiga skeddrag från pappas storhetstid som fiskare kring 1984. Jag kastade ut. Gäddan högg direkt.

Så nu är jag fast.

Jag har trollat, jiggat, kastat och jerkat. Allt är nytt. Allt är spännande. Det finns inget att leva upp till. Ingen press och ingen ångest. Det är en sjuk känsla att titta på klätterprylarna och inte känna någonting. Klättringen har varit allt för mig. Nu är det inget.

Jag trodde inte att jag skulle ramla ner den gången för länge sedan mitt på Stålfinger. Men ännu mindre trodde jag att jag ett år senare skulle stå och drilla gäddor halv fem på morgonen med adrenalinet sprutande ur öronen i vattnen utanför Östnoraklippan. Utan att ens titta åt det hållet.

Ett år efter kraschen: en lycklig, trivsamt sommartjock fiskargubbe.

Så kan det gå.

Klassiker

Ett av de första projekten jag verkligen snöade in på var min egenhändigt framborstade Axsjön Directe på Axsjöblocken. Olof Eriksson kom dit och flashade av den utan att ens avsluta meningen han påbörjade liggandes på paddan.

Det blev en riktig morot för mig att se hur stark man faktiskt kan bli. Att se någon man känner klättra något man känt på är en speciell upplevelse. Det går inte att jämföra med Chuck Fryberger-porren där klättrare X klättrar Xc.

Det gick dock inte lika smidigt för mig. Som du kan se ovan.

Att sluta klättra

Livet.

Jag vet inte varför jag ogillar uttrycket lifestyle när det pratas om klättring. Jag tror att det handlar om att det ofta blir mer style än life.

Jag tänker på de som står på rad i gymmen med likadana svindyra märkeshoodies. De som åker hem därifrån med de pointade klätterskorna på den tomma ryggsäcken och med höga röster pratar om Osmans youtubeklassiker på Lover's Leap och tar en sipp på sin Camelbak mellan de upphetsade andetagen.

Ni vet vilka de är.

För mig har det alltid handlat mer om life. Jag har levt klättring. Varje natt i snart nio år har jag drömt om klättring. Det dyker upp block och väggar på de mest märkliga ställen i mitt nattvärld. Dagtid har jag borstat, bultar, ritat kartor, rest, debatterat, skrattat och gråtit. Och framförallt klättrat. Nästan varje dag när jag tänker efter. Och jag har gjort det för att jag har älskat klättring. Jag har försakat mycket för klättringen och tränat kompromisslöst. Det har varit en lång, passionerad, okontrollerad och underbar kärleksaffär.

Men inte nu. Livet vill inte det.

Och plötsligt märker jag hur passionen bleknar. Förarna i hyllan känns inte lika intressanta, för jag kan inte åka dit. Jag bryr mig inte om vad Jens ska häva ur sig på 8a.nu för jag har ingen lust att delta i debatten. Klätterskorna står inte i hallen och skriker efter mig, för jag kan inte fylla upp dem längre.

Jag har aldrig gått och fikat med mina före detta flickvänner. Efter att ha älskat, skrattat och gråtit tillsammans har jag alltid tyckt att en stel lunch och lite kallprat varit ett märkligt substitut för det vi haft. Så känner jag med klättringen. Jag vill inte klättra en dag i månaden. Det skulle vara snudd på ett hån mot det jag och klättringen har upplevt tillsammans.

Så utan att jag tagit beslutet har jag slutat klättra. I alla fall det som är att klättra för mig. Jag lockas fortfarande av bergen. Men den längtan jag känner blir svagare för varje dag som går. Jag vill tydligen ha allt eller inget. När jag inte kan få allt vill jag heller inte ha smulorna jag kan få. Min passion behövs någon annanstans just nu.

Jag är tom. Men oändligt uppfylld samtidigt.

Livet.



 

En ensam galning

En helt vanlig dag i sommarstugan

När normala människor åker till sommarstugan tänker jag att de ser fram mot att läsa en bok, klippa en gräsmatta eller kanske fika lite i bersån.



Inte jag.


Jag längtar ut till blocken och väggarna jag hittat i skogarna runt vår stuga. Jag hittar dem, borstar dem och bestiger dem. Sedan döper jag dem med stort engagemang, fotograferar dem, filmar dem och förevigar bestigningarna och deras nya namn på 27 Crags.



Jag fantiserar om hur det kommer att kännas för de som kommer dit. När de tittat på 27 Crags och nyfikenheten och suget väckts i klätterkropparna. Den där härligt sprittande känslan som bara en dedikerad stennypare kan känna. Har gästerna gått igång på filmerna, namnen eller de ingående beskrivningarna av platsen och problemen? Eller är det något annat?


Jag blir väldigt lycklig när andra klättrare repeterar mina leder och problem. Barnsligt sprudlande. Det känns som julafton. Jag blir glad och tänker att de kanske kommer få uppleva samma lycka som jag en gång gjorde när jag borstade fram mina nya spännande vänner ur den tjocka fuktiga grönmossan i skogens tystnad.



Varje gång jag åker upp till blocken hoppas jag på kritrester, tickmarks och svarta spår av kämpande klätterfötter. Till och med ett omslagspappret till en energikaka hade gjort mig glad. Tecken på strid. Tecken på tyst samhörighet. Men tyvärr har inga främlingar besökt Axsjöblocken vad jag vet. Inga spår. Inga tecken.



Det gör att jag känner mig ensam och ledsen istället för glad.



Själv har jag med pirrande mage och öppet sinne besökt varenda liten futtig sten i Klättring i Kilsbergen med omnejd. Är jag helt ensam? 

Min fru tycker att jag är spritt språngande galen när jag åker ut med stålborste och stege, kommer hem täckt i mossdamm och ymnigt blödande knogar eller för tusende gången bläddrar fram och tillbaka i mina hundörade förare och drömmer mig bort till bumlingarna.



Här är länken till blocken: http://27crags.com/crags/axsjoblocken



Gå in på den. Känner du inte pirret? Känner du inte hur fantasin sätts i rörelse eller suget efter granit som behöver dina händer på sina sträva ytor? Känner du igen dig i mig alls - eller är jag spritt språngande ensam galning?


Krönikan i Bergsport

Kanske utan Hilti - det hårdaste jag klättrat upp på.

Jag har fått en krönika publicerad i Bergsport.



Jag skriver om att hitta inspiration till att fortsätta klättra. Inte på grund av olyckan och sviterna efter den, utan på grund av bristen på tid.



Jag rannsakar mig själv och funderar på det mina bokstäver säger till mig att jag tycker. Om det verkligen är min sanning.

 Jag vet inte om det stämmer.

Jag älskar att klättra, borsta och upptäcka. Artikeln säger att det räcker. Att det räcker för att hålla mig sugen och klättrande.

 Nu när jag sitter stressad på ett plan till Paris för att föreläsa om viktiga saker för viktiga människor istället för att vara i skogen, på gymmet eller med familjen slår det mig att det kanske inte gör det.

Jag blir osugen av att inte komma upp på lederna och problemen jag borstar fram. Jag gillar att vara stark. 

Jag tänker mig att jag ska överleva denna otillåtande klätterperiod i livet genom att utforska och klättra nytt för att sedan bli stark och hård igen.

 Och klättra både nytt och hårt.

Både upptäcka och segra. En sorts Nalle Hukkataival-light typ.

Just nu känns det orimligt att någonsin hitta den tiden igen. Hur känns det för dig?


Spindizzy, Kolartorp och ett avslutat scorecard

Kolis eller Spindizzy?

 När jag började klättra för snart nio år sedan klev jag runt i Kolartorp med en enorm utskriven, hoptejpad pdf-karta från den fantastiska sajten Bloxc.com. Det närmaste jag kan komma i att beskriva känslan jag upplevde när den ena efter den andra fantastiska väggen nästan magiskt uppenbarade sig runt varje hörn - var när jag var sju år och spelade ett spel på min Commodore 64 som hette Spindizzy.

Spindizzy gick ut på att utforska en mystisk och helt enorm värld. Det var så klart helt omöjligt som många andra spel i den äldre skolan. Tror jag till slut lyckades utforska  tre procent av kartan. Hur fel det än gick hamnade jag dock alltid på någon ny märklig och vacker plats.

Precis som i Kolis.

Under dessa nio år har klättringen blivit något annat än att lustfyllt gå vilse på märkliga platser. Att stå på Örnis och krita på för att hänga upp dragarna på Rakt på sak för tjugonde gången med en molande prestationsångest i magen är precis raka motsatsen.

För nio år sedan ville jag klättra hårdare för att kunna klättra fler leder och problem. Att få tillgång till fler underbara världar. Någonstans på vägen blev det att klättra hårdare bara för att klättra hårdare.

Nu har jag sagt upp mitt scorecard och ska plocka fram kartan över Kolis igen. Målet är att testa hela den orangea cirkeln på en dag.

Det kommer bli mossigt, roligt och förmodligen kommer jag att gå vilse.

Precis som jag gillar det.




 

Påsken är lidande!

Jag gillar lidande. Inom rimlighetens gränser. Att knäcka ryggen är att ta i. Att hänga på ett kors är säkert också vidrigt. Att ligga under en sten i skogen på en liten matta, förbanna sig själv och sakta men säkert slita av sig huden på fingrarna ackompanjerat av sina egna primalskrik är däremot lagom lidande tycker jag.

Dessutom gillar jag att dokumentera mitt lidande. Det känns trist med för snygga filmer där folk kommer upp för lätt. Sådana filmer gör inte jag.

Här kommer en hård påskgodis i form av problemet Män som hatar crimpar på Axsjöblocken utan för Örebro. Känns svinbra att kunna bouldra tyngre igen!

Glad påsk!

I den skarpa änden

Familjen på väg till Häggsta.

Det blev inte som jag trodde.

Jag såg framför mig hur jag knäppte på kameran, darrande knöt in mig och sedan förevigade ett skakigt första ledpress efter kratringen. Skräck och eufori. Pukor och trumpeter.

Så blev det inte.

Vi åkte till Häggsta med barnen en solstrålande dag med väskorna fulla av grillkorv och kaffe. Vi grillade och fikande. Sedan skulle jag hänga topprep till ungarna. Plötsligt var jag inknuten i den skarpa änden. Och sedan klättrade jag. Glömde be någon fota eller filma. Tänkte knappt på att jag ledde. Leden blev Rännan på nya väggen i Häggsta. En välbultad trea som min sons kusin sedan gjorde utan häng i snowjoggers.

En underbar dag. Strålande sol. Semesterklättring, glada barn och god korv!

Någon dag senare ledde jag en mer rejäl sak. För forna klätterfantaster på Ekoberget. En styv femma. kanske till och med en lätt sexa. Alla som varit på Eko vet hur det är där. Lite halt. Lite exponerat. Ibland lite läskigt.  Jag fick det vanliga vårpirret i magen och ett lätt svindlande obehag när jag knöt om i ankaret. Men inte så mycket mer än vanligt. 

I och för sig ska jag villigt erkänna att jag skrek rakt ut av skräck när jag trillade av Anomalocaris på topprep. Inte bara en gång, utan varje gång jag floppade. Men det kan ha varit vårpsyket som spökade. Den bjuder jag på.

Men är det något jag känner som antagligen är en ren produkt av olyckan är det att jag är rädd att något ska hända med utrustningen. Jag känner på repet. Pillar på bromsen och fundera på hur folk lägger sina lägg och hur de knyter om. När jag skrek på topprepsfallen skrek jag för att jag på fullaste allvar trodde repet skulle gå av. Varje gång. Jag är rädd att något som jag inte kan kontrollera ska hända. För min egen del, men mest för andras. Och jag är rädd för vad som ska hända om det händer. Jag är så sjukt mätt på incidenter och olyckor nu känner jag.

Händer det något igen är det slut. Jag tror inte jag orkar mer av den varan.

Häromdagen fick jag ett mess mitt i natten. "Din led på Gåseborg är livsfarligt bultad. Bultarna håller på att tränga ut ur berget." står det på Sverigeföraren, löd messet. Jag fick en klump i magen och greps av en fasansfull ångest.

Fan! Det händer igen. Jag ska bli inblandad i något skit igen, tänkte jag. Nu är det färdigklättrat! Kunde inte sova på hela natten och åkte ut på morgonen och tittade så fort jag vaknat. Inga konstigheter så klart. Hängarna hade förmodligen varit lösa, som det kan bli på färska bultar. Någon som inte kunde så mycket om bultning hade postat. Och någon hade varit före mig med 17-nyckeln och dragit åt, dessutom.

Men ångesten över att något hade hänt igen! Inte skön. Och ångesten över att något ska hända igen. Den har nog kommit för att stanna. Det får jag leva med. Men jag lever i alla fall.

   

Äntligen sten!

Efter en high five med ålstensblocket...

Idag åkte jag, Viktor och Johan till Ålsten. Dom kom upp på allt. Jag kom inte upp på något. Men jag fick känna granit under fingertopparna igen.

Fingertopparna fick också känna.

Det kändes som klätterpremiärer på vårkanten brukar kännas: lite tjockhet, lite svaghet och lite småfeghet. Och väldigt dåligt skinn såklart. Ingen speciell ångest över att få lite (verkligen lite!) uteluft under fötterna. Inga läskiga flashbacks. Ingen panisk rädsla.

Skönt. Men formen skvallrar om att det är långt kvar. Jävligt långt.

Tillbaka till gymmet.  I väntan på reppremiären, det verkligt stora testet.

Titta!

Det finns två sorters människor.

De som tittar utåt och de som tittar inåt.  Det är tydligt på till exempel bouldermattan. Någon laddar. Frustar till och tar slutjuggen. Släpper ifrån sig ytterligare ett ljud av lättnad och glädje, räknar till tre och släpper.

Det är nu det kommer. Den blixtsnabba omedvetna, instinktiva blicken över axeln. Såg någon? Såg någon när jag sände? Antingen det, eller det andra alternativet när blicken vänder sig inåt hos sändaren. Hittar bekräftelsen hos sig själv.

Det behöver inte sägas vilket drag som är mest hedervärt. Den starke som söker bekräftelse hos sig själv eller den uppmärksamhetssugne som vänder sig till det övriga klientelet på mattan för att stilla behovet av cred.

Det är samma i skaterampen, snowboardpipen och på jongleringskursen.

Jag tillhör smärtsamt nog den senare gruppen. Har alltid gjort. Det sitter i ryggraden. I samband med olyckan drogs detta till sin spets. Det är lätt att få uppmärksamhet när man varit med om en allvarlig olycka. Och det är lätt att ta emot den om man gillar uppmärksamhet.

Det är lätt att identifiera sig med att vara sjuk. Nu har jag pratat, skrivit och bearbetat. Jag vill inte vara den skadade, trasiga Erik. Jag vill vara den glada, starka och peppade Erik. Jag pratar hellre om nyturer och sänd än om kotfrakturer och morfin.

Så länge folk tittar på mig, alltså.
 

Nytt år. Nya tag.

En påse nyårslöften.

Har kommit igång bra på det nya året. Kör nu för fullt med träningsschemat som inte gick att få igång innan jul. Fungerar bra.

Men i övrigt vet jag inte vad jag ska skriva. Jag tänker nästan aldrig på olyckan. Eller också har jag släppt in den i mitt liv, bearbetat den och bär med mig den hela tiden. Egentligen är det kanske samma sak? Den påverkar inte min klättring. Varken fysiskt eller mentalt. Visst är jag jämförelsevis svag, tjock och feg. Men det är som vanligt under vinterhalvåret tycker jag. Har klättrat så länge nu att jag känner igen mina cykler:

Tunn, taggad och stark på våren.
Välmående, lycklig och i zonen på sommaren och hösten.
Fet, svag och mättlycklig på vintern.

Och så om igen. Igen. Och igen. Jag tänker egentligen bara på ryggen när jag hukar mig för att till exempel knyta skorna eller leka med Duplo med min lilla kille. Och det går det inte att skylla dålig prestation på.

Jag känner heller ingen riktig inspiration till att skriva. Vem vill lyssna på en medelålders trött herre som slår kullerbyttor av lycka åt en 7a+ inne på jojo? Vem inspireras av att följa min orättvisa kamp mot en medfödd armsvaghet och hetsätande - där målet att tangera pers på 7b+ hägrar i sommarens horisont?

Jag tror inte jag hade blivit det i alla fall. Men däremot hade det hade varit spännande att läsa om min utepremiär! Cirkeln ska slutas.

Så det ska jag skriva om i alla fall. Och kanske något annat som dyker upp i klätterhuvudet.

Tills dess: ha det så kul på väggarna och bumlingarna där ute och inne. Hoppas vi ses där.