Från juggar till jiggar

Fylld med lycka

Klätterväskan har bytt innehåll.

På årets Mullhyttemarken i den lilla byn Mullhyttan - bara ett stenslag från Axsjöblocken - såg min far och jag ett spinnfiskepaket med spö, rulle, lina och DVD för bara 500 kronor.

Min far är som jag. Han trillar ofta dit direkt. Hårt.

Tre timmar senare satt vi så i båten med varsitt riktigt skitspö från Ron Thompson riggade med ett par rostiga skeddrag från pappas storhetstid som fiskare kring 1984. Jag kastade ut. Gäddan högg direkt.

Så nu är jag fast.

Jag har trollat, jiggat, kastat och jerkat. Allt är nytt. Allt är spännande. Det finns inget att leva upp till. Ingen press och ingen ångest. Det är en sjuk känsla att titta på klätterprylarna och inte känna någonting. Klättringen har varit allt för mig. Nu är det inget.

Jag trodde inte att jag skulle ramla ner den gången för länge sedan mitt på Stålfinger. Men ännu mindre trodde jag att jag ett år senare skulle stå och drilla gäddor halv fem på morgonen med adrenalinet sprutande ur öronen i vattnen utanför Östnoraklippan. Utan att ens titta åt det hållet.

Ett år efter kraschen: en lycklig, trivsamt sommartjock fiskargubbe.

Så kan det gå.