Klassiker

Ett av de första projekten jag verkligen snöade in på var min egenhändigt framborstade Axsjön Directe på Axsjöblocken. Olof Eriksson kom dit och flashade av den utan att ens avsluta meningen han påbörjade liggandes på paddan.

Det blev en riktig morot för mig att se hur stark man faktiskt kan bli. Att se någon man känner klättra något man känt på är en speciell upplevelse. Det går inte att jämföra med Chuck Fryberger-porren där klättrare X klättrar Xc.

Det gick dock inte lika smidigt för mig. Som du kan se ovan.

Att sluta klättra

Livet.

Jag vet inte varför jag ogillar uttrycket lifestyle när det pratas om klättring. Jag tror att det handlar om att det ofta blir mer style än life.

Jag tänker på de som står på rad i gymmen med likadana svindyra märkeshoodies. De som åker hem därifrån med de pointade klätterskorna på den tomma ryggsäcken och med höga röster pratar om Osmans youtubeklassiker på Lover's Leap och tar en sipp på sin Camelbak mellan de upphetsade andetagen.

Ni vet vilka de är.

För mig har det alltid handlat mer om life. Jag har levt klättring. Varje natt i snart nio år har jag drömt om klättring. Det dyker upp block och väggar på de mest märkliga ställen i mitt nattvärld. Dagtid har jag borstat, bultar, ritat kartor, rest, debatterat, skrattat och gråtit. Och framförallt klättrat. Nästan varje dag när jag tänker efter. Och jag har gjort det för att jag har älskat klättring. Jag har försakat mycket för klättringen och tränat kompromisslöst. Det har varit en lång, passionerad, okontrollerad och underbar kärleksaffär.

Men inte nu. Livet vill inte det.

Och plötsligt märker jag hur passionen bleknar. Förarna i hyllan känns inte lika intressanta, för jag kan inte åka dit. Jag bryr mig inte om vad Jens ska häva ur sig på 8a.nu för jag har ingen lust att delta i debatten. Klätterskorna står inte i hallen och skriker efter mig, för jag kan inte fylla upp dem längre.

Jag har aldrig gått och fikat med mina före detta flickvänner. Efter att ha älskat, skrattat och gråtit tillsammans har jag alltid tyckt att en stel lunch och lite kallprat varit ett märkligt substitut för det vi haft. Så känner jag med klättringen. Jag vill inte klättra en dag i månaden. Det skulle vara snudd på ett hån mot det jag och klättringen har upplevt tillsammans.

Så utan att jag tagit beslutet har jag slutat klättra. I alla fall det som är att klättra för mig. Jag lockas fortfarande av bergen. Men den längtan jag känner blir svagare för varje dag som går. Jag vill tydligen ha allt eller inget. När jag inte kan få allt vill jag heller inte ha smulorna jag kan få. Min passion behövs någon annanstans just nu.

Jag är tom. Men oändligt uppfylld samtidigt.

Livet.