 |
| Livet. |
Jag vet inte varför jag ogillar uttrycket lifestyle när det pratas om klättring. Jag tror att det handlar om att det ofta blir mer style än life.
Jag tänker på de som står på rad i gymmen med likadana svindyra märkeshoodies. De som åker hem därifrån med de pointade klätterskorna på den tomma ryggsäcken och med höga röster pratar om Osmans youtubeklassiker på Lover's Leap och tar en sipp på sin Camelbak mellan de upphetsade andetagen.
Ni vet vilka de är.
För mig har det alltid handlat mer om life. Jag har levt klättring. Varje natt i snart nio år har jag drömt om klättring. Det dyker upp block och väggar på de mest märkliga ställen i mitt nattvärld. Dagtid har jag borstat, bultar, ritat kartor, rest, debatterat, skrattat och gråtit. Och framförallt klättrat. Nästan varje dag när jag tänker efter. Och jag har gjort det för att jag har älskat klättring. Jag har försakat mycket för klättringen och tränat kompromisslöst. Det har varit en lång, passionerad, okontrollerad och underbar kärleksaffär.
Men inte nu. Livet vill inte det.
Och plötsligt märker jag hur passionen bleknar. Förarna i hyllan känns inte lika intressanta, för jag kan inte åka dit. Jag bryr mig inte om vad Jens ska häva ur sig på 8a.nu för jag har ingen lust att delta i debatten. Klätterskorna står inte i hallen och skriker efter mig, för jag kan inte fylla upp dem längre.
Jag har aldrig gått och fikat med mina före detta flickvänner. Efter att ha älskat, skrattat och gråtit tillsammans har jag alltid tyckt att en stel lunch och lite kallprat varit ett märkligt substitut för det vi haft. Så känner jag med klättringen. Jag vill inte klättra en dag i månaden. Det skulle vara snudd på ett hån mot det jag och klättringen har upplevt tillsammans.
Så utan att jag tagit beslutet har jag slutat klättra. I alla fall det som är att klättra för mig. Jag lockas fortfarande av bergen. Men den längtan jag känner blir svagare för varje dag som går. Jag vill tydligen ha allt eller inget. När jag inte kan få allt vill jag heller inte ha smulorna jag kan få. Min passion behövs någon annanstans just nu.
Jag är tom. Men oändligt uppfylld samtidigt.
Livet.
Jag blir nästan lite ledsen när jag läser det här. Eller mer sorgsen än ledsen kanske. Vi är ju lite av samma skrot och korn, du och jag, när det gäller hur passionen fördelas i livet. Antingen är det jätteintressant eller så är det ointressant. Brinna hårt och ta slut snabbt. Så länge jag känt dig så vet jag hur mycket klättringen betytt för dig och jag har alltid beundrat hur du brunnit för klättringen så länge som du gjort. Så det känns mer som att du haft ett seriöst förhållande snarare än en kärleksaffär skulle jag vilja påstå. Därför känns det lite sorgset. Men det mesta kommer väl till ända så småningom, antar jag. Och jag förstår dig. Om än lite sorgset som sagt. Allt gott till dig!
SvaraRaderaDet är slut i dess nuvarande form Robban. Med bara det är sorgligt. Det tycker även jag. Men du kommer inte undan orange cirkel i Kolis, bara så du vet... :)
SvaraRaderaHaha! Ok. Bara regnet slutar så... :)
SvaraRaderaJag skulle säga att det handlar om att vänja sig vid att omvärlden ställer krav på ens engagemang till höger och vänster - och det i sammanhang som man inte kan tänka sig att säga nej till (föräldraskap t ex). Jag har haft det så sedan jag började klättra. Jag hade en period, då jag var singel, och hade min son varannan vecka. Det betydde att jag varannan vecka var pappa, enbart. Men varannan vecka klättrade jag och paddlade, samt jobbade igen det jag inte gjorde ordentligt på jobbet, när jag skulle hämta sonen från skolan. Hade det varit tidigare i liven hade man kanske prioriterat klättringen framför en lång rad andra saker. Jag vet inte. Jag har dock haft klättring i huvudet alltsedan jag började klättra (eller egentligen långt tidigare). Min relation till klättring har sett annorlunda ut. Kanske är den mer lågintensiv - men å andra sidan en övervintrande passion. Har ju själv just nu en period med mindre klättring än någonsin, men känner inte att det egentligen hotar min lust att klättra. När jag i helgen pressade mig att leda nåt jag tidigare gjort rätt nära min gräns, så gick det trots allt, inte med samma marginal, och faktiskt med ett häng i en kam - men jag var nöjd ändå. Jag brukar bli helt knäckt av att ta häng - men här var det ändå en seger att våga leda och fullfölja. Ska tilläggas att leden var välsäkrad och gick att göra säkert, på bekostnad av stil osv. Jag åkte en gång i tiden skidor utför. Intensivt. Som familjefar kom det av sig, och blev bara ett sladdande i barnbackar osv. Där var min åkning helt beroende av ständig utveckling, och när jag kunde åka igen utan "hinder" av barn och familj, så var jag gammal, svag och med 10 års dålig åkning bakom mig. Då slutade jag åka helt. Det kan aldrig bli roligt igen - eller, jag är inte intresserad av att åka lite lagom snyggt i en svart backe. Det räckte inte då jag klarade bättre, och nu räcker det inte heller, fast jag klarar inte bättre - så då får det vara. Antar att det är där du är, och kanske hamnar. Men jag hoppas få klättra multipitch med dig. Jag BEHÖVER klättra sport med dig, men du verkar behöva multipitch och en annan upplevelse än på gymet och sportklippan? Nåja, kanske är det bara så att ett krävande arbete och en krävande och givande familj gör att det inte blir tid över till annat än vila? Då är det som det är, tills den dagen du känner att tidsbristen inte är total...
SvaraRadera