Premiärmil och degmidja

Just add andetag and rök ur munnen.

Sprang första milen idag.

Lämnade familjen bakom mig i det lilla torpet mitt i närkeskogen och sprang ut på grusvägen. Vägskrapan hade precis kört sin höstvända och den uppluckrade marken doftade fantastiskt. Tallarnas stammar glödde i kvällsljuset. Solen sjönk sakta över hyggena. Tystnad. Ensamhet. Liv.

Plötsligt sprang jag mitt i en påkostad reklamfilm för multinationella löparskor. Blånande berg. Ringlande grusväg. Rök från de rytmiska andetagen. De hypnotiserande stegen.

Sedan förvandlades fötterna till betong, lungorna fylldes av eld och filmen var slut.

Fullföljde, men satan vad jobbigt det var. Avslutade passet med 10 x 3 chins och 12 x 3 hängande benlyft. Yrsel och blodsmak.

Det är lång väg kvar.

Så lätt att dricka vin och äta glass. Så svårt att hitta motivationen när jag känner mig svag och midjan plötsligt försöker pressa sig över kanten på träningsbyxorna som en bulldeg. Skänkte en tanke åt alla som väger 200 kilo plus. Fy fan att ta sig tillbaka därifrån. Jag känner mig ynklig, tung och omotiverad med mina - ändå ganska bra - förutsättningar. 

Försöker tänka mig 120 kilo till på det... 

Extraliv

Jag har bränt mitt extraliv.

Så känns det.

Det är en av de starkaste känslorna som går att plocka ut ur den annars ganska svårdefinierade och subtila känsla obehag som har dykt upp när jag klättrat. Efter olyckan alltså.

Hade jag själv tyckt att jag slarvat när jag klättrade vid fallet hade det varit annorlunda. Men det tyckte jag inte. Jag var bombsäker. Gick på högt, högt över kammen utan att veta att den satt så dåligt att den lika gärna kunde legat kvar i klätterväskan. Men slarvade gjorde jag. Omedvetet.

Mår illa när jag tänker på det. Och det får inte hända igen. Det kan inte hända igen.

Får. Inte. Hända. Igen.

Och ändå händer det som inte kan hända. Hela tiden. Hade jag dragit i skallen och dött hade det varit fasansfullt, naturligtvis. Men jag hade i alla fall lämnat jordelivet med hyfsat gott samvete. Skulle jag förolyckas nu skulle det i mitt tycke vara den vidrigaste tänkbara sorti.

Han blev ju varnad! Han visste ju! Räckte det inte med en gång tyckte han? Idiot.

Samtidigt tar vi risker hela tiden. Men inte fan skulle det se snyggt ut att gå i backen igen och skada mig. Jag skulle förmodligen vara tvungen att krypa till skogs och kurera mig själv. Bar på grund av skammen.

Det får inte hända igen. Den känslan gnager i mig när jag knyter in mig och ger mig av uppåt.

Andra passet

Verket igår.

Träffade en annan rehabliterande farbror. Han kraschade i början av säsongen. Har hört om hans eskapader men inte sett honom. Blev nästan lite absurt när vi möttes under spiraltrappan och hejade. Två olyckor som fått klättergänget att prata. Som fått oss att känna olika saker. Två fallna farbröder på väg upp igen.

Ta det lugnt nu, sa han.
Ingen stress eller press. Jag kör fortfarande lugnt.
Har inte börjat leda eller ens klättrat så hårt ännu.

Hans ord ekade i mig när jag klev i selen och klippte in mig i autobelayen.

Ta det lugnt.

Ta det lugnt? Jag tar det ju inte lugnt.

Ska det inte kännas så här bra? tänker jag. Kommer jag få någon sorts psykos eller ett totalt sammanbrott snart? Börja gråta när jag tittar på mina klätterskor eller något åt det hållet. Jag körde några vändor och det gick bättre än förra gången. Gradmässigt. Och psykmässigt. Träffade Kay som tyckte det var kul att jag var tillbaka. Frågade om jag ville köra rep.

Ett pirr.
Rep?

Jag sa ja, och gick på en 6b på överhängande väggen. Knöt in. Kamratkontroll. Började klättra. Obehag. Fick flashbacks. Närmare olyckan:

Pepp.
Knyta in.
Kamratkontroll.
Full kontroll.
Och så ramla i marken ... igen.

Tog kontroll över hjärnan. Ett klassiskt "stopp-och-tänk" från kognitiv terapi. Lät känslan komma. Värderade den: Fall? Nej, inte sannolikt! Bejakade den och släppte iväg den. Det gick. Efter några vändor kunde jag till och med  gå tills jag föll. Ledde sedan en 6c på fjällrävenväggen och kom halva. Vågade inte gå till fall. Men det brukar jag inte göra på den. Har jag för mig.

Skönt att känna att jag kan leda, gå till fall och dessutom göra några chansningar till grepp. Ska bli spännande att känna hur det känns när jag kommer ut och därmed kommer närmare olyckan. Kommer obehaget bli starkare?

Kommer det gå?

Om molnen och barnens förkylningar ger vika och en krispig, snorfri höstdag uppenbarar sig få jag veta det snart.

Begochdalvana

Inte precis lagom

Tankarna om klättring har gått upp och ner.

Från att ha varit helt övertygad om att lägga friktionsskorna på hyllan, till att vara pepp. Ett tag planerade jag ju till och med att göra Stålfinger igen. På årsdagen av fallet. Något som bara kort efter framstod som extremt vansinne och mer som en morfindröm.

Det går upp och ner. Och jag har vant mig.

Jag har hanterat alla känslor kring fallet och klättring med extremt stor öppenhet. Från dag ett. Tillåtit mig att känna allt. Rädsla, skam, sorg, vrede och irritation. Och glädje. Glädje för att jag är jag och för att det är ett förbannat fint intresse att klättra i alla tänkbara sorters berg. Med alla tänkbara sorts människor.

Det ger mycket. Och kan ta mycket.

Idag upplever jag en afterglow från igår. Kroppen är glad. Jag är kemi och klättring påverkar kemin i min kropp. Höjden, anspänningen och belöningen efteråt frigör dopamin och andra ämnen i mig. Vissa är mer mottagliga för dessa än andra verkar det som. Och jag är tydligen klätterknarkarnas Kurt fucking Cobain.

Jag diskuterade med min fru om att eventuellt bli besatt av klättring - två kvällar i veckan i alla fall. Hon svarade:

-Ja, hur ska du annars göra, tänkte du? Jag har aldrig sett dig göra någonting utan att bli besatt. För dig skulle det ju vara som att spela fotboll utan att skjuta på mål.

Min smarta fantastiska fru. Jag kan inte göra det här utan att göra det 100 procent. Men jag kan göra det utan att ta onödiga risker.

Jag kan inte ta onödiga risker. Men jag kan bli stark. Jävligt stark.

Tillbaka!

Hade smygpremiär för min sprillans nya rygg i helgen. Ett spontant chins-set blev först ut. Utan uppvärmning. På en blöt gungställning i Skarpnäck. Med en missnöjd son som ropade kom ner! på marken nedanför. Så många som möjligt var målet.

Inte i närheten av mina trettio reps innan olyckan. Men nästan häften i alla fall. Träningsvärken? Helt jävla bananer!

Men idag var det premiär på riktigt!

Pirrigt på vägen dit. Faktiskt. Fnissigt, liksom. Märkliga känslor att plocka fram grejerna ur förrådet hemma. Kritresterna från min sele vet jag ju till exempel var de kommer ifrån. Från Stålfinger. Från olyckan. Från det som inte kunde hända, men som hände. Men trots denna pust av olycka kände jag inget obehag. Att autobeleja på klättercentret är så långt bort från intensiv trad man kan komma.

Robin förevigade och bjöd på kaffe.

Känslan jag bar med mig hem ikväll genom den dystert dyngsura höstnatten var hur ofattbart svag man hinner bli på två månader. Jag mini-projektade två 6b+. Kom inte upp. JAG KOM INTE UPP!!! 6B+!!! Pumpade sönder totalt och hade inte en chans att återhämta mig. Ryggen kändes lite. Men mest var det nog känslan av att vara rädd för att den skulle kännas som kändes.

Lite obehag att pusha på. Att gå ur komfortzonen. Hur mycket komfortzon det nu finns på autobelej. (inte mycket) Lite extra nojfippel med selen och karbinerna. Men lugnt.

Men mest: irritation över svagheten! Och nu, några timmar senare: endorfinernas härliga händer som varsamt smeker synapserna. 

Alla stora ord om att finklättra soliga höstdagar är som bortblåsta nu. Jag vill bli smal. Jag vill bli hård. Jag vill bli stark. Jag vill klättra.



  

61 dagar och 7 kilo senare

Idag ... och för två månader sedan.

Vill du veta hur sju kilo underhudsfett ser ut? Så här!

Förmodligen är det minst tio kilo efter som jag tappat muskler också. Inte en sekunds träning på två månader. Bara väldigt mycket god mat, gott vin och minst femton hinkar Ben & Jerrys. Det går snabbt att förfalla. fyra-och-en-halv-packet tog ett bra tag att mejsla fram. 61 dagar att tappa.

Men nu är det nog.

Idag är första dagen av resten av mitt liv. Två ägg och en kopp kaffe till frukost. Träning imorgon.

Två månader efter kraschen

Tillbaka på Karolinska - två månader efter att jag ovarsamt knycklades ihop mot ett stycke Sörmländsk granit.

Tillbaka hos överläkare Gerdheim. Mannen med de bra nyheterna. 

Förutom att jag fick nyheter av honom - som jag ska återkomma till - upptäckte jag att jag mot alla odds börjar jag hitta på bygget! Det inre informationssystemet till trots. Gick raka spåret till röntgen, upp till centralkassan, till den bästa restaurangen (Restaurang Alfred) och sedan till Gerdheim.

Behövde bara ringa min lillebror som är läkare där en gång från någon märklig katakomb och fråga var jag var någonstans.

Dessutom har jag fått frikort, så nu kan jag leva ut alla mina husläkardrömmar kostnadsfritt.

Så till de viktiga nyheterna. Den trasiga kotan är inte trasig längre. Den är hel. Men komprimerad. Den ser fortfarande sorgligt platt ut på röntgenbilderna, och kommer fortsätta göra det resten av mitt liv. Men den kommer bli hårdare och inte ge mig några men. Trodde läkaren. Och de brukar ju inte vara positiva i onödan.

Jag känner mig ofta trött i ryggen. Som efter ett stenhårt pass. Inte som dagen efter, utan precis som när man kör en korsryggsövning till failure. Alltså utmattad.

Det kommer inte vara bestående, men kan hålla i sig upp till ett år.

På frågan om jag kan ladda fullt nu svarade Gerdheim "ja".
På frågan om jag kunde köra fullt-jävla-ös-medvetslös-så-att-flappersena-hänger-som-bacon-längst-handlovarna-och-tårarna-rinner var svaret också "ja".

På frågan till mig själv om jag ska gå och klättra i veckan svarar jag mig själv med en motfråga:

Röker dom i Grekland?

Älskade, hatade

Jag har givit så mycket till dig.

Jag har hängt i rep i duggregn med ansiktet fullt av mossdamm för dig. Trotsat mörker och kyla. Borstat, bultat, nyturat och ritat förare i timmar. Rest land och rike runt och lämnat andra bakom mig för dig. Låtit blod, svett och tårar rinna för dig. Spenderat enorma summor på dig. Och tid. En oändlig jävla massa tid.

Jag gav dig allt. Allt!

Och så behandlar du mig så här! Du dödade mig nästan klätterjävel. Är det tacken?

Jag känner att jag är arg på klättringen. Jag vill göra slut med klättringen. Slå tillbaka. Det får räcka nu din jävla klättring, märker jag att jag formulerar för mig själv. Jag vill straffa klättringen. Hitta på annat som inte har med klättringen att göra. För att visa klättringen att jag har annat. Att jag kan klara mig bra utan. Jag vill göra slut.

Det är lika orimliga som orättvisa tankar vet jag. Men i nattens mörka timmar tänker jag så här, när alla små och stora familjemedlemmar andas lugnt i rummen omkring mig. Jag känner mig som en bedragen, sviken och misshandlad äkta hälft. Så lurad. Så trasig.

Så hur ska jag göra med dig, älskade hatade klättring?

Jag tror jag behöver tänka. Att vi behöver vara ifrån varandra ett tag. Jag vet att du inte kan höra mig. Men jag vet att du väntar.

Frihet

"Du är så lugn och harmonisk nu för tiden. Förut kändes det som du alltid skulle iväg."

Min frus ord. Förstår vad hon menar. Många saker jag upplevt och upplever är symptomatiskt för någon som är på väg ut ur ett svårt beroende. Först olust. En stark längtan. Avtändning. Sedan en mildare molande känsla av saknad.

Och nu, frihet.

Det låter kanske larvigt. Men jag känner mig fri. Jag har drömt om klättring varje (ja, varje!) natt i åtta år. Jag har alltid räknat tiden till nästa pass. Kollat YR som en slav och upplevt stark förtvivlan när helgen regnat bort eller sticket varit dåligt. Jag tror till och med att jag försummat mina nära, om jag ska vara helt ärlig.

Men nu. Jag har ingen abstinens. Inget sug efter att klättra. Ingen rädsla för regn, bilringar eller svaga pulleys. 

Klättring är naturligtvis till större delen är en drog med positiva effekter. Det är trevligt att vara beroende av att nypa i sten. Och inte så värst farligt. Men det finns nersidor. Skador, och det faktum att klättring kan konsumera hur mycket tid som helst. Och skapa en hel del stress på olika sätt.

Jag missbrukade nikotin i femton år. Sedan gick jag igenom skärselden och blev fri. Likheterna med klättringen är i många fall slående, tycker i alla fall jag. Idag kan jag festsnusa och bruka nikotin utan att missbruka. Jag blir glad och taggad av en rejäl polissnus under läppen. Alltid i samband med ett glas vin eller en öl. Vid ett festligt tillfälle. Aldrig till vardags. Aldrig.

Det går. Jag har snusat nästan varje helg i snart åtta år.

Min förhoppning är nu att jag kanske kommer kunna festklättra mer i framtiden. Hålla distans. Att inte försumma min familj. Att hitta balans. Livet kräver balans av mig mig nu. Jag vill höra mig själv säga:

Jorå, jag klättrar. Jag åker ut riktigt fina dagar till något mysigt berg och drar av nån vända på topprep, grillar lite korv och sen får ungarna köra tills de tröttnar.

... och tycka att det är okej. Raka motsatsen till vad en klätterkompis och familjefar väste halvhögt - utom hörhåll för sin familj - när de skrattande njöt i solskenet på Ekoberget:

Fan, jag hatar när familjen ska med ut och förstöra hela dagen med sitt jävla mys på klippan.

Kanyler, knark och klätterminnen

Anders som säkrade mig den ödesdigra dagen för snart två månader sedan städade ur sin klätterväska igår.

Innehållet var minst sagt ... annorlunda.

Det var alla tomma sprutor, emballage och annat som hamnat i hans väska i villervallan efter kraschen. Får lite obehagskänslor när det dukas upp så här måste jag säga. Ser ut att ha varit en rejäl holmgång. I alla fall tillräckligt rejäl för att jag skulle bli så pass stenad att jag inte kommer ihåg ens vart hälften av alla kanyler och bandage hamnade.

150 kronor kostade kalaset. Men då ingick plingplongtaxi till lasarettet. Fan vilket underbart land vi lever i. Och fan vad jag älskar att betala skatt.

I övrig börjar jag tröttna på att ha ont. Tanden - eller hålet efter tanden nu mer - gör ont. Armbågen gör ont. Foten. Och ryggen gör ont. Inte mycket. Bara på ett tröttsamt och utdraget sätt.

Tänker fortfarande på vad denna enda lilla jäkla sekund gjorde med mig. Eller snarare vad jag lyckades göra med mig själv under denna sekund. Blir irriterad över det ibland. Mer än jag känner mig tacksam. Det är såklart förskräckligt. Jag borde tänka på vilken tur jag haft. Men det gör jag inte så ofta.

Jag tänker lika lite på allt annat jävligt som kan drabba en som jag tänker på vad som kunde ha hänt den där dagen. Jag kunde ha dött. Ja, men jag kunde ha dött på bilresan ner också.

Kanske är det något sorts mentalt skydd.

Allt sådant måste rivas ner. Det vet jag. Jag har rivit i mitt inre förut. Det är värre än att bryta ryggen. Men det går i alla fall över.