Krönikan i Bergsport

Kanske utan Hilti - det hårdaste jag klättrat upp på.

Jag har fått en krönika publicerad i Bergsport.



Jag skriver om att hitta inspiration till att fortsätta klättra. Inte på grund av olyckan och sviterna efter den, utan på grund av bristen på tid.



Jag rannsakar mig själv och funderar på det mina bokstäver säger till mig att jag tycker. Om det verkligen är min sanning.

 Jag vet inte om det stämmer.

Jag älskar att klättra, borsta och upptäcka. Artikeln säger att det räcker. Att det räcker för att hålla mig sugen och klättrande.

 Nu när jag sitter stressad på ett plan till Paris för att föreläsa om viktiga saker för viktiga människor istället för att vara i skogen, på gymmet eller med familjen slår det mig att det kanske inte gör det.

Jag blir osugen av att inte komma upp på lederna och problemen jag borstar fram. Jag gillar att vara stark. 

Jag tänker mig att jag ska överleva denna otillåtande klätterperiod i livet genom att utforska och klättra nytt för att sedan bli stark och hård igen.

 Och klättra både nytt och hårt.

Både upptäcka och segra. En sorts Nalle Hukkataival-light typ.

Just nu känns det orimligt att någonsin hitta den tiden igen. Hur känns det för dig?